Aftonbladet – 22 juni 1853, sida 2

När man nu med dessa enorma utgifter — man besinne, huru mycket skall åtgå att underhålla en ganska vidsträckt armå och en stor skara af embetsmän med sådana löner — sammanhåller det faktum, att Holland icke destomindre af denna sin koloni årligen skördar vid pass fyratio millioner gulden, säger 60 millioner rdr rgs, så kan man ungefär begripa, hurudant land detta är, och huru vigtigt för Holland det är att för framtiden få fortsätta att suga dess must. Dessa inkomster härflyta hufvudsakligen af de socker-, kaffeoch ris-odlingar, staten sjelf eger i landet, det monopolium på handeln med dessa artiklar, likasom på salt och opium, den tillskansat sig, skyldigheten att leverera vissa produkter till bestämda priser, och enorm tull för både export och import. Hvad odlingarne angår, eger staten tre fjerdedelar af landet såsom sin egend m och skall dessutom hafva en femtedel af all-den ris, som af enskilde odlas på ön. Det är hufvudsakligen kaffe och socker som odlas, men det finnes näppeligen något af jordens fruktslag, som ej här kan trifvas. Klimatet, modifieradt efter olika höjd, är afpassadt efter olika regioner, och få länder torde gifvas, der det är helsosammare, ehuru Batavis, till följd af dess egna, sumpiga belägenhet, med rätta blifvit vanryktadt. Af ris framalstras alldeles otroiga qvantiteter, och det måste så vara, då här, liksom i alla likartade länder i Ostindien, detta sädesslag nära nog ensamt utgör invånarnes föda. Handeln med dessa och andra produkter, så tiflig och vinstgifvande den är och i ännu vögte grad kunde vara, är dock på ett högst sget sätt anordnad. Som holländska regerinsen under olika titlar tillegnär sig nära nog ;tiJevas produktion, så mäste äfven den sjelf yttra densamma. Detta sker genom ett eget