MöjJ:t och innesiöte honom alltid 1 sina förböner vi oftentliga och enskilda andaktsöfningar; men de kur de icke lyda och följa honom emot Gud, och emt Isamvetets röst. Kyrkoh. Ekdahl anmärkte emot prosten Lenströrr att kyrkan i första rummet bör sträfva att stärka d sjuka lemmarne och icke blindt afhugga eller för göra dem; den bör lägga sig synnerlig vinning or Jatt vara öm mot de svaga, liksom den gode he den som lemnar de nio och nittio, för att söka e enda borttappad. Lektor Forsell. Separatismen väckes och näre just genom ett sädant beteende som det läsarnes in sända skrift nyss höll på att röna: man vårdar sij icke om den, man är alltför förnäm, man hör icke p hvad den kan ha att andraga. Det norrländska läseric afviker allsicke frän lutherska bekännelsen. Det vittns icke i allmänhet så godt för värt kyrkosamfund stt de just är genom umgänget med Luther och vår kyrka gamla kärnfriska skrifter, som de blifvit separatiste Visserligen är Luther i vissa fall ensidig, och tvety diga uttryck af henom kunna genom intoleranse komma att missbrukas. Men de som äro Herrans oc församlingens tjenare böra dock alltid pröfva si sjelfva, om de ej rågon gäng misstaga sig i uttryck samt utan vrede och särad fäfänga kärleksfullt mof taga och behandla anmärkningar i detta hänseende Genom en sädan fördragsamhet kan man äterföra den som äro i fara att vilseföras; icke sker d.t genor konventikelplakatet, landsförvisningsstraffet och andr dylika medel, som stä i bestämd strid mot Guds ord Paulus bannlyste visserligen den uppenbare syndaren blodskändaren, men ehuru högt han beklagade oc med ordet bestraftade de särskilda partisöndringa som redan då visade sig ibl nd de kristne, så bann lyste han hvarken de Pauliske, de Apolliske, de Ce phiske eller Christiske. Om kyrkan nu tvärtom för drager blodskändaren inom sitt sköte, men deremo kärlekslöst bor stöter dem, som i bekymmer för si själ forska och sträfva och i ett eller annat hänse ende komma till en skiljaktig mening, hvad bevisa detta om kyrkan? Om en prest skulle företaga si att från nattvarden utesluta en uppenbart lastfull men viska, t. ex. en på fylleri begifven herreman, huri skulle väl detta upptagas, skulle det icke utropas så som nägonting oerhördt, ett hierarkiskt tilltag? Sä dant vittnar att kyrkan gått ifrån sin första kristligs gestalt, och att det är nödvändigt att tänka på åter införandet af en kristlig anda i kyrkan. Huru kar man begära att svaga och bekymrade själar skol: kunna finna Kristi anda lefvande inom kyrkan, dä de se huru de religiöst uppväckte betraktas säsom aftäl lingar, då deremot uppenbart lastfulla menniskor be handlas såsom mycket goda och trogna lutheraner med hvilka prest: rna, längt ifrån att skygga tillbaks för dem, ofta stä i den dagliga sammanlefnaden pi den mest förtroliga fot. Rätta sättet att motarbet: söndringarne inom vär kyrka är att på kristligt sät värda sig om de s. k. separatisterna, att bemöta der på ett kärleksfullt sätt, att begagna Herrans ord til att bestrafta det dåliga och lagen mot de lastfulla. Hittills har man bufvudsakligen visat ett förnämt för. akt för separatistern. 8 fordringar. Hvad de nya böckerna angär, så är det otvifvelaktigt att de bära starka spår af den brytningsperiod, under hvilken de kommc till, cch smaka af rationalism och neologi; talarer trodde fullt och fast att i dem funnes längt flera vill farelser än i separatisternas läromeningar. En fram ställning härom gjordes redan för flera år sedan; hade man dä lyssnat dertill, skulle söndringen kunnat fö. rebyggas; men de kyrkliga auktoriteterna svarade at nägra villfarelser ej funnos i de nya böckerna, utan endast nägra oegentligheter; man ville icke medgifvs att det kunde finnas felaktigheter i en gäng antagna oekännelseskrifter; sädant vittnar om en falsk anda j kyrkan, en lemning af den katolska surdegen: åsigten att kyrkan är ofelbar. Om enhet skall kunna ästadkommas inom värt kyrkosamfund, så är det ovilkorligen nödvändigt att handbok, psalmbok och katekes omarbetas, och att man vidare med kärlek och fördragsamhet bemöter de meningsskiljaktige, icke med hän, öknamn eller med köttsliga vapen, säsom böter, landsförvisning o. s. v. Prosten Holm kunde af egen erfarenhet vitsorda rik tigheten af kyrkcherden Ekdahls uppfattning. Rätta sättet att förhindra och häfva separatismen vore skonsamhet, välvilja, derigenom att presterna visade mera värma och nit, att de tillstadde husandaki i sitt eget bus, hölle bibelförklaringar. Talaren hade för sin del gjort den erferenheten att genom en sädan behardling redan mer än hälften afseparatisterna äterrändt i kyrkans sköte. Då vid förliden riksdag separatisterna begärde att få begagna de gamla böcserna och i sädant fall lofvade att bli de mest laglydiga, men förklarade att de i annat fall mäste skilja sig från kyrkan, fanns ett godt tillfälle att på ett tillfredsställande sätt lösa frögan, sch talaren beklagade, att man dä icke ens gjorde let ringaste försök på försonligbetens väg. Mag. Lundbergson ansäg separatismen afgjordt säsom ett ondt, emedan den uti sig sjelf innebär myc set ondt och emedan den kan medföra mycket ondt. falaren vore visserligen frisinnad i fråga om behandingen af separatister och instämde deri att godhet och eftergift vore att rekommendera; men erinrade lerom att i samband med separatismen stode mänga ordningar, som ej härröra frän andan, utan äro fullcomligt verldsliga; man bör visserligen icke bestraffa le andliga rörelserna, men oskicken böra stäfjas. Kyrans enhet är icke en så likgiltig sak som man från nä ;ra håll synes tro; man bör erinra sig huru efter reormationen bristen pä kyrklig enhet ivärt land länge istadkom tvister och villervalla. I Danmark ha le flera ritualer, som der finnas, gjort mycket ondt; ndrägten är derföre af mycken vigt. Läseriet är cke alldeles sä oskyldigt, som man velat förmena; id närmare päseende finner man der ej blott lamnet utan äfven en god del af ulf. Man bör erinra ig att läsarne gjort autolafeer af bekännelseböckeria; man bör komma ihäg huru de på vissa ställen amlat sig på kyrkovallen och ropåt åt dem, som gätt ill kyrkan: J gän till helvetets. Det finnes verkigen en verldslig sida af saken, och man bör kunna egagna verldsliga medel mot verldsliga ting. Säom rätta medlet att förekomma; läseriet uppgat taaren: en verkligt nitisk värd om församlingen, så tt Guds ord rent och klart läres och icke ensidigt uppfattningen med fasthällande af nägra vissa terner, så att dä ähörarne ej få höra dessa de tro ig ej få samma lära ; fördragsamhet både mot åhöare och medlärare; en sann själasorg, i hvilket afeende stora brister förefinnas; noggrann tillsyn öfer skolorna ; kontroll öfver prester och församling geom tätare visitationer samt afsättning af de prester, om äro lastfulla och odugliga, samt omflyttning af em, som på en viss ort kunna vara otjenliga. Der iseriet redan vunnit-insteg trodde talaren det bäst unna motarbetas genom förökad nitälskan, bjelp af lkallade lärare, äfven om sä behöfdes lekmän, för n allvarligare själavärd; samt derigenom att billiga nskningar beviljas, dä rätta tiden är inne. D:r Bergman medgaf, att enheten visserligen vore ägontiog godt, men ratt söndringen vore faktisk i en yndig.verld; den afbjelpes ej genom tvångsband, hvilka ro salldeles optotestantiska och väl kunna förliknas vid e jernband, som sammanhälla den sönderspruckna doren i St Peterskyrkan. De päfviska ha smädat den proteantiska kyrkan för dess mänga sekter och söndringar. rotestantismen har höbllit till godo med beskyllnin-! en, -men den fattar, så snart den icke sjelf, afund uk på Romarkyrkans enhet, börjar sträfva på påfiskhetens väg, saken djupare; den vill genomtränga ch sammanbinda alla särskildheterna med fridens and; så har en stor protestantisk förening, den evaneliska alliansen, som numera sträcker sig till alla eridens delar, fattat saken, och denna uppfattning änger alltmera igenom. Separatismen vore vissergen ett ondt; men månne icke den svenska statsyrken vore en separatism ifrän Nya Testamentet i seende på författning, styrelse och kyrkotukt? En yrka, .som med tvängsbandrvill hälla sina lemmar tillAna FL. Tr mm ocmÅ