fvenska Prestsällskapsmötet. Onsdagen den 15 Juni. (Forts.) Kyrkoherden Hammar uttalade sin tacksägelse til kyrkoherden Ekdabl, ehuru ban ansäg dennes föredraj ha öfverskridit gränserna för den, första öfveriögg ningspunkten och omfattat äfven de nästföljande, hvil ket vore stridande mot bestämmelserna i de antagn stasgarne. Sjelf ville. han uteslutande hälla sig. til första punkten, som anginge separatistfrågan i des allmänlighet. Det förutsättes der, att separatismei är ett ondt, och talaren ville medgifva att sä vore men den kunde vara ett ondt ur tvenne synpunkter antipgen hos individerna eller hos samfundet. Ho: individerna vore detta onda ej att betrakta säsom et moraliskt ondt, utan säsom en skröplighet, en sag het, som icke kan låta de smä skiljaktigheterna vik: i bakgrunden för det ena väsentliga; att tala on verkligt orena bevekelsegrunder, egennytta, herrsk lystnad o. s. v. borde man väl akta sig för, dä de är vanskligt att öfver sädant upphäfva sig till doma re. Men detonda kan äfven fionas hos samfunde sjeltt, det kan genom sina inrättningar, genom sit stillastäende, genom en mängd menliga. förhällander rent af tvinga en rrärgd samvetsömma personer at derifrån afsöndra sig. Om ett kyrkosamfund, dä de inom sitt sköte upptäcker skiljaktigbeter i meningar i stället för att ensamt verka med Guds ord, sätte: kött sig till arm och tager sin tillflykt till det verldsliga svärdet, då ligger det onda bestämdt bos kyrko. samfundet. I första punkten uppställes vidare den frögsn: hur man skall kunna motarbeta detta onda? Denna fröga är i allmänhet lätt att besvara. Liksom kyrkan för sitt utbredarde icke har andra medel än ordet och s:kramenterna, så har den icke heller andra medel till sitt försvar. Komma separatisterna till en rätt lefvande kännedom om Gud och gemenskap med honom, då skola de också inse huru högt han stär öfver alla dessa små meningsolikheter, dä skall det lilla, i hvilket de skilja sig frän kyrkosamfundet, försvinna säsom en obetydlighet, som icke bör leda till söndriog. Icke ens det yppersta kyrkosamfund kan tänkas bestå endast af mogna: kristna, at blott sädana, som äro i Kristi fullbordiga älders mätt, det mäste vid hvarje menstligt samfund läda nä ot ofullkomligt, och det vore derföre sä mycket mera nödvändigt att värt protestantiska kyrkosamfund icke med :tväng och kärlekslöshet proklamerade en ofelbarhet, som endast tillhör Gud och hans heliga ord. Kyrkoherden Ekdahl visade ytterligare, att de schismatiska rörelserna endast h rledde sig irän den kärleksiöshet, hvarmed man misshandlat läsarne. Denna kärlekslöshet vore i sä mätto äfven skadlig, att den framkallade andra fremmande sekter; som förut icke funnits i värt land. Det är härd ofördragsamhet mot en enskild prestman som är skulden till om. baptismen uppstiger i värt land och utan tvifvel blir högst farlig för kyrkan. Pastor Sparrman skulle hellre sett att första thesen varit affattad upgefär på föjande sätt: då den statskyrkliga konservatismen verkar sä olycksaligt till utsläckande af lif och anda inom vär kyrka, huru bör detta onda dä förekommas och motarbetas? Magister Lundbergsson, mötets sekreterare, anmälde att frän en del läsare i Vesterbotten en skrifvelse anändt, adresserad till ledamöterna af Prestsällskapsmötet, i afseende på hvilken ban hemställde, huruvida den borde uvppläsas eller läggas till bandlinFarne. Ordföranden trodde läsarnes meningar och önskvivgar vara sä bekanta, att skrifvelsen näppeligen behöfde uppläsas, så mycket mera som, enligt stadgarne, endast muntliga föredrag finge hållas. Prosten Lenström ansög icke någon större religiös lifaktighet utan bloti ett otidigt söndringsbegär lig ga till grund för s:parstismen. Den sveiska kyrkar her under så mänga ärbundraden högnat religiöst Lf och bar väl icke med ens. blifvit så bristfällig, att den icke mera skulle kunna det. Man borde icke släppa lösa tyglar ät olika meningar i aiseende på kyrkoförfartningen utan taga varning af Amerikas, olyckliga. exempel. Det förundrade, talaren, att man 34 mycket talat om begagnande af de gamla-böckerna och -dervid: glömt att. detta vore alldeies stridande mot gällande lag, hvilken föreskrifver offentigt begagnande af de nya böckerna, liksom denäf