Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 3

stycke i den europeiska industrien. Skada blott att konstvärdet hör motsvaras af ett så högt pris, att personer med en så begränsad kasse, som undertecknad, blott kunna få uppträda såsom passive åskådare af dessa herrligheter! Men om det egentliga Batavia endast kan kallas fragmenter af stad, så gör den kinesiska delen rättvisare anspråk på att genom samhällighet och sammanpsackning förtjena denna föga afundsvärda benämning. Den är nemligen en så hopgyttrad och sammanträngd massa af kåkar, att man endast uti det himmelska riket kan finna dess mönsterbild och motstycke. Kinesen är, såsom jag flera gånger förut haft tillfälle anmärka, öfverallt hvart han går, evigt samme kines, konservatismens förkroppsligade representant, häfdens trogneste anhängare, vanans svurre slaf. I seder, klädedrägt, boning, lynne och företsgeamhetr ej en hårsmån afvikande från sina stamfider och syskon, utvecklar han derstädeg ssmima sinnesart och syften, som hemma, Penningen och den sinnliga njutningen, såsom måäl, är det, för hvars ägande han lider allt, sträfvar outtröttligt och fördrager allt. Alldeles samma utseende, som jag förut haft tillfälle skildra från ett par städer i Kina, återfinner man här; trånga gator, låga, framtill öppna hus, hvilka alla äro salubodar, der allt upptänkligt finnes utstäldt, samma små gudatempel, fyrverkeripjese: och gu!dpapper, blott mea den möjliga skilnad, att allt är bär mera futtigt, småaktigt och snuskigt. Man kan ej ce bärvarande kineser, utan att på samma gång tycka, att de likna ett stort magasin, hvars individer, förflyttade från sina ursprungliga hem, se hjertang betryckt och melankoliskt ut, olyckliga, huru de än grina och åbäka sig. (Forts. följer.)