Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 3

sprungliga, är närheten intill den osunda kusten stor nog att dess menliga inverkan af intet kunnat öfvervinnas. När man åkt öfver en slags stor slätt, planterad med en gammel och väldig all af gigantiska tamarinder, rullar man till det verldsbekanta Batavia genom en af några groteska bilder utsirad grandios stadeport, ochhar framför sig vid ändan af en grönskande plan siadens rådhus, en stor gammaldags, holländskt tung byggnad utan annat påfallande yttre än en omsorgsfull hvitmenad regelbundenhet. Man viker nu af åt höger, öfverfar på en präktigt massiv bro den snabbt ilande floden, och vänder af inåt en bred af tamarindoch acaciealleer beskuggad gata, som syntes mig vara den förnämsta i den gamla staden. Vid kanten af floden äro långa och stora stenskjul baracklikt uppbyggda, der diverse yrkesmän, fattiga, mångiare, kuskar m. fl. föra ett ogeneradt utelif med alla dess friheter och okonstlade behag. På andra geidan hafva de europeiska köpmännen sina kontor och magasiner, skeppshbandlare sina förråder, och andra affärsmän sina lokaler. Bostäder har här ingen. Ty europåen bor ej i denna del afstaden, utan i den nya, längre in åt landet; han anländer hit omkring klockan nio om morgonen, vistas här till framemot fem på eftermiddagen, qvarlemnar då en malaj elier annan vaktbetjent och reser sjelf ut till sitt landtställe att spisa middag och i skötet af sin familj njuta af ett qvällslif, som bär är det högsta af allt gom pjutes, då aftonens svalka gör det möjligt att vistas ute i fria luften och imandas dess friskhet och blomsterdoft. Hvar egentligen Batavia ligger, eller rättare sagdt hvarinom staden begränsas, är isanning ingen lätt sak att bestämma. Der finnas visgerligen bakom det nysge omnämnda rådhuset och mellan kanalerna, som i ett grenadt nät