Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 2

sjelfva, både inse och behjerta kyrkans och presterskapets sanna väl, låtit dessa samma chefer och förmän styra och ställa huru de behagat med de kyrkliga angelägenheterna. Koruministrarne kunna nu se och hafva länge haft tillfälle att se följderna af denna sin godtrogenhet. Är det nu deras öfvertygelse, att deras chefer och förmän också skola bota de vidtgapande refvor, som kyrkan fått under deras allenastyrelse, också skola icke allenast taga första steget till, utan också lägga kraftfull och verksam hand vid de grundliga förändringar, som kyrkans närvarande läge fordrar? Augustinermunken Martin Luther hyste också det hopp, att den på hans tid så nödiga kyrkoförbättringen skulle utgå från påfve och biskopar; huru detta hopp uppfylldes är allmänt bekant. Hvad skäl hafva väl komministrarne att vänta något annat än Luthers erfarenhet? Hvad har biskopspartiet hittills gjort för kyrkans och det lägre prestersKåpets bästa? Har, under den långa tid som kyrka och skola varit förenade, någon enda biskop, något enda konsistorium ansett det löna mödan att fästa regerings eller ständers uppmärksamhet på de presterliga embetsedernas ohyggliga missbruk? Har vid riksdagarna någon motion till det lägre presterskapets bästa någonsin af någon biskop blifvit väckt? Väl hafva biskopar lagt sig ut för, vi neka ej, behöfliga anslag åt bibliotekarier och konsistorii-amanuenser, så väl som för en hög och för det lägre presterskapet ganska kännbar expeditionstaxa åt konsistoriernas notarier, men har väl deras deltagande någonsin hunnit ner till komministrarna och adjunkterna, till lättande af deras bördor, till upphäfvande af den orättvisa hvaraf de länge lidit? Har icke, tvertom, deras billiga klagan understundom blifvit mött med hän från biskopshållet? Vi endast fråga, utan att dermed åsyfta att kasta någon skugga på personer, liksom vi äro öfvertygade, att bland Luthers biskopliga motståndare mången i sig sjelf ädel och aktningsvärd karakter befann sig, så vet vi också, att detta är händelsen med våra herrar biskopar. Det är således icke personerna vi anfalla, utan institutionerna. Det är dessa sednare som i de flesta fall göra menniskorna till hvad de äro. Ty det är en gammal, aldrig nog bebjertad sanning, till hvars bevisning äfven denna uppsats innehåller bidrag, att liksom institutionerna bildas af menniskorna, så bildas också menniskorna af institutionerna.