Aftonbladet – 13 juni 1853, sida 2

der, med den otålighet som plågade mig, synteg mig så långa som fem sekel. En dag slutligen, en dag somjag utan öfverdrift kan kalla en af de lyckligaste i mitt if, hoppar en guldgräfvare, direkt anländ från Stockton, i min båt och tillsäger mig att föra bonom till ett skepp som han-utpekar.: Under det jag rodde började han samtalet: Huru länges, frågade han, har ni vistats : Kalifornien ?p Ett år, till min olycka.s Ni torde då känna herr Ismard? sOm jag känner honom? Det är jag sjelf. Ni? Åb! Fyra månader harjag lupit vmkring och sökt er! Hör då; min herre: min stackars vän t nppdrog mig, innafrhan dog vid vaskningsorten Mockelemnes, att återlemna de tretusen francs han var er skyldig. Jag: ville: svsrå; ord fattades mig.Min sinnesrörelse var så höfig att jag höll på att svimma. Det var ett af dessa ögonblick som ej kan beskrifvas, men hvaraf minnet icke upphör. Att omfamna denne hederlige many att återkommen i land springa till hans hotell, der emottaga mina sex hundra piaster, återvända till hamnbryggan och der taga mig en plats: ombord på den: första ångbåt som skulle afgå till Panama, allt dettäskedde i ett ögons blick. Slutligen, kom den efterlängtade ständen då jag fick inskeppa mig till Europa. Hvem skulle tro det? Under de sista minuter jag ännu måste dröja i detta förvildade land, hade jag tillfälle att bevittna en förfärlig cen, som om möjligt ännu mera än: mitt sorgliga förflutna var egnad att lära mig uppskatta lyckan att få resa. En af mina landsmän hade etablerat en pastejhandel på hamnbryggan. En amerikanare närmade sig hans stind, valde der en otrolig mängd pastejer, som han slukade; och gick sedan derifrån utan att betala. Handelsmannen springer efter honom och fordrar betalning. I stället för svar vänder smerikanaren sig om och afskjuter sin pistol mot hans bröst. -Ångbåtsröken betäckte nu stranden, liksom sille den hindra mig att se flera brott. En tiwma sednare existerade Kalifornien för mig endagt gsågom ett Tainne.