Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 3

måste afstå derifrån. Sedan jag köpt mig ett par pistoler för att försvara mina femtonhiundra francs, begaf jag mig på väg till San Francisco. Under vägen uppväckte guldklangen i mina fickor en hel här af nya ider. Jag glömde småningom mitt förslsg att afresa, mina förflutna motgångar och sorger, och jag drömde endast om att kasta mig i nya företag. Tillfillet lät icke vänta på sig. Då jag inträdde i San Francisco mötte jag två musikanter, ett par gamla bekanta, som berättade mig att de ämnade upprätta ett caf chantant. De föreslogo mig, om jeg ville inköpa mig som aktieegare i detta företag, att gifva mig fjerdedelen af dess inkomster. Detta tillbud att plecera min egendom behagade mig, och jag antog det med desto större enträgenhet, som ett dylikt företag var någonting alldeles nytt i Kalifornien och följaktligen borde kunna inbringa en verklig förmögenhet. Mina blifvande med-intresgenter egde redan ett piano och kände en förträfflig ackompagnatör. Våra tre förenade börser utgjorde just den summa som erfordrades för de första omkostnaderna. Nu återstod det blott att upptäcka en sångerska, ty utan primadonna kurde man icke räkna på framgång. Vi talade som bäst om våra affärer och betraktade dem från alla sidor, då vi angenämt öfverraskades af ljudet utaf en ganska vacker sopranröst. Det var just en sådan röst !som fattades oss. Men som det i Kalifornien ej ges något föraktligt handtverk, och som tiden der är dyrbar, skyndade en af herrarne utan tvekan in i det hus, hvarifrån de toner kommo som förtjusat oss. Han fick snart reda på den melodiösa jernsparfven. Att inträda till henne, meddela henne: vårt ståtliga förslag, erbjuda henne att sjunga på vårt caf mot ett arfvode af ett uns guld om aftonen, var ett ögonblicks verk. (Slutet följer.)