Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 3

ten. Efter någon tid, då erfarenheten hade lärt mig att dessa djur icke äro farliga mer än när man anfaller dem, tog jag likväl icke ett enda steg för att undvika dem, och jag kan till och med säga, att vi lefde i ganske godt förstånd med hvarandra. Ingenting ör kuriösare att betrakta än björnarnes gång. När man ser dem vagga fram från höger till venster, vore man i början färdig tro att de utgått direkte från källaren; de synas alldeles druckna., Men regelbundenheten i derag rörelse ger er innan kort en upphöjdare föreställning om deras geder, och ni slutar med att finna deras hållning vördnadsbjudande; det tyckes att en klippa, om den gatte sig i rörelse, borde ega detta skick; hvarje deras steg leroanar ett djupt och stort spår på marken, hvilket tiden långsamt utplånar. Mitt jägsrehf behagade mig genom sin egenhet. Då jag tillbringade nätterna i bergen hörde jag hvarje afton den serenad, som de vilda djuren aldrig försumma att uppstämmsa till mörkret; men jag var gå förtrolig med denna besynnerliga musik, att jag insomnade lika lugnt i min hängmatta som om jag somnat i den bästa söng och det fredligaste rum vid rue de la Paix. I daggryningen uppsteg jag och började min jagt, som jag fortsatte till klockan nio. Ifrån detta ögonblick var hettan icke längre uthärdlig och jag begaf mig till en rancho, der jag hvilade Enda till klockan fyra på eftermiddagen; derpå gick jag äter ut att fullfölja mitt daggårbete ända till klockan sju på aftonen. Ack, denna existens var för lycklig att bli af lång varaktighet. Så snart man i grannskapet fick höra, att min bössa förskaffade mig tio till tolf piaster om lagen, gjorde hela verlden sig till jägare, och nom mindre än en vecka var torget i San Jos öfverfyldt med vildt. Denna konkurrens uinerade i grund min spekulation, och jag