Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 2

Måste man då tro att fransmännen, i dag så stolta öfver sin fullkomliga civilisation, skola en gång, såsom Ny-Peruerna, en af de stammar om hvilka jag talar, komma att lefva af ollon och uppvärma sitt vatten med glödade kiselstenar? Hvilket skådespel att se Tessa kringirrande folkstammar, hvilkas inteligens fallit under niveauen för djurens instinkt! Dessa veta åtminstone att finna sin föda, medan indianen mången gång eftersöker sin då solen nedgår under Savannernas horisont. Man anser vanligen Asien som dessa stammars ursprung, och denna mening stöder sig på vissa likheter som man trott sig upptäcka mellan dem och den tartariska racen. Det är helt säkert att förbindelser funnos mellan folkslag som bodde midt emot hvarandra, endast skilda af ett föga bredt sund. Tusen omständigheter kunna ha sammanfört dem. Under min vistelse i Kalifornien kom ju ett apanesiskt skepp, ditdrifvet af hafsströmmen, att stranda på kusten af Oregon? Huru många Jylika händelser ha icke kunnat inträffa och sålunda uppenbara för de mest olika folkslag deras ömsesidiga existens. Och om man till dessa sannolikheter lägger berättelsen om de fem stora folkvandringar från Asien, hvarom Torquemada talar i sin Monarquia indiana, och som de kinesiska annalerna bekräfta, kan man icke då tillfredsställande förklara denna likhet mellan skilda racer som man jakttagit? Men kan man väl deraf draga den ofelbara slutsatsen att menniskor icke funnos i Amerika före tartarernas inbrott? Studiet af Asien, af dessa fornlemningar , hvari menniskoslägtet vill läsa sin första historia, har det icke fört oss för långt? Jag vet icke, men då jag söker utreda sådana mysterier kommer jag ihåg stt vår planet, hvilken så länge betraktades som verldens medelpunkt, numera endast är