Aftonbladet – 10 juni 1853, sida 3

femton fot öfver marken, gled jag ned i den; uppskjutande min jagt till morgondagen. Jag hade knappt hunnit nedkrypa i min lärftspåse : förrän -rundt omkring mig började uppföras den ohyggligaste koncert som rnågonsin gönderrifvit menskliga örhinnor. Det var bölningar, rytningar, tjutningar så trädens löf kunnat blekna. Isad af fasa af dessa vilds röster, vågade jag med nöd kasta några skyggs blickar ikring mig. Med ett af dessa ögon. kast märkte jag vid skenet af min eld vargar. schakaler och hyenor, som infunno sig från alla kanter, lockade af lukten af den olyck: lige råbocken. Efter den stunden tvangs jag ofrivilligt att ge allt. Under några minute höll lågan alla dessa djur på afstånd och beskyddade mig mot deras grannskap, men slutligen slocknade den, och icke längre fruktande det ljus som alltid aflägsnar dem, närmade vargar, hyenor och schakaler sig till mitt herberge. Väl framkomna under trädet företogo de sig de högsta hopp föratt nå den vid en gren fastbundna råbocken. De hoppade med sådan våldsamhet att de lyftade sig ända till jemnböjd med min säng och visade mig sina hvita och hvassa tänder. Denna dans var en förskräcklig sak och höll på att ådraga mig svindel. Hängande öfver dessa vilddjur, endast qvarhållen genom svaga tåg som hvärje ögonblick kunde brista, tycktes det mig att Jag hörde dem -braka, och jag såg mig fallande midt ibland dessa odjur, som skulle bemäktigat sig mig ännu innan jag nedhunnit till marken. Endylik belägenhet var icke uthärdlig; jag beslöt att kosta hvad det ville göra ett slut på den. Jag framtog krut och kulor samt spände hanen, och började. anfallet från min höngmatta. Vid mitt första skott upphörde mina vilda motståndare med sina hopp och uppgåfvo de förskräckligaste tjut; efter det andra hörde jag ännu några tjut,