Aftonbladet – 10 juni 1853, sida 3

allt mer och: mer :aflägsna; : efter det tredje kunde jag endast urskilja orediga svarta massor; nu upphörde jag: att skjuta. Småningom inträdde en fullkomlig tystnad i skogen, och omärkligt lade sig min förskräckelse, så attjag omsider insomnade. : Det första föremål jag blef varse, då jag vaknade påföljande morgon, var ett djur nära å vid en tjurs storlek. Det nedsteg utför berget och syntes nalkas åt min kant. Jag undersökte det med största uppmärksamhet, och upptäckte snart att det-var en grå björn. Att nedhoppa från min hängmatta, skyndsamt lösgöra det upphängda stycket af råbocken, bära det på omkring tjugu stegs afstånd från det träd jag valt, äteruppklättra i detta träd, var för mig ett ögonblicks verk. Sedan allt detta var gjordt, väntade jag. Vägledd af sitt väderkorn, styrde den kraftige fyrfotingen sina steg utan all tvekan mot det skafferi, som jag för hans räkning provisionerat. Jag säg hbonom framskrida med denna vaggande gäng, hvars regelbundenhet i-rörelsen är lika stor gom en kapellmästares taktpinne. Då han framkom till den färdiga måltiden, vädrade han på sitt köttstycke. Jag rodde att rätta ögonblicket. nu var inne och afsköt min bössa. Björnen ruskade på sig, som om han blitvit stucken af en geting, och satte sig i ordning att lugnt forisätta sin frusost. ? 3 i Denna utomordentliga känslolöshet orsakade nig en så häftig. förskräckelse som den Antrerpens banditer måtte ha känt, när de förgäfveg krossade sina yxor mot den vandrande Judens osärbara hud; också: blef jag för en stund... orörlig utan att våga afskjuta mitt ndra skott, Slutligen repade jag mod och köt; men denna gäng, träffade kulan björnen på ett sårbart ställe, ty han upphäfde förfäriga rytningar, såg sig omkring och kom, då