Aftonbladet – 8 juni 1853, sida 3

vissnade trädstammarna och höja sig lik eI stor pelare mot rymden. Under tiden stod Francois framför de an. tända träden och gaf signaler åt skeppet, trot sande faran att blifva krossad af de brinnande träden i deras fall. len si k stan. Hastigt såg man seglen gigas; skeppet stannade och en slup styrde mot land. Man hade varseblifvit dem. . . ; Jean Francois sprang till hyddan, tog på sina skuldror sin bror döende af feber och glädje, och sprang ner emot hafskusten så skyndsamt som: hans börda tillät honom. Då han uppnådde stranden, hade redan skeppets besättning gått i land och närmade sig näset. Francois kände sina knän svigta; ett moln. betäckte havs ögon och hindrade honom att urskilja de persouer som närmade sig. Han endast hörde röster, ljudet af steg... Han ansträngde sina yttersta krafter för att skynda till deras möte, och störtade en stund derefter utmattad och flämtande till deras fötter. Gud fördöme mig, är det ej svartungen!, ropade en känd stämma. Mäster Floch! sade Jean Francois. Och derpå svimnade han aftrötthet och ginnesrörelse. Man bear de båda bröderna i slupen, och förde dem till fregatten, der sedermera allt förklarades. Jean Franqois berättade, efter återvunnen fattning, utan att dölja något, hvad som tilldragit sig. Hvad la Felicits återkomst i denna trakt angick, så var den ej tillfällig: kapten Livel