Aftonbladet – 8 juni 1853, sida 2

räkning, ty, oaktadt det beslut de några dagar förut fattat, uppeldade af ouicous berusande ånga, och de löften de då gjort Ovå, kunde de ej vänja sig vid tanken att aldrig mera få återse Frankrike. Emellertid, sedan första smärtan väl fått lagt sig, tog Jean Francois modigt sitt beslut. Det låg uti denna okufliga natur en kraft och en spänstighet som satte honom istånd att fördraga hvarje motgång. Han försökte till och med att öfvertyga sig att allt som skedde var till deras bästa. När man riktigt betänker sakens, sade han till Paul, som ännu satt der med sänkt hufvud och beklämdt hjerta, oså kunde vi ändå ej längre uthärdat om skeppsbord. Kaptea Livel var en tyrann och mäster Floch en rå menniska som jag bestämdt en vacker dag stuckit ibjel med splisshornet. Här kunna vi ju alldeles lefva efter godtfinnande, och det kan göra en menniska skadeslös för mycket annat. Kom ihåg, Paul lilla, att jag alltid sagt, att jag vill vara oberoende.s — Ja, så låt oss då vara oberoender, inföll den puckelryggige sorgset. Och derpå återvände båda två till Ovås carbet. Jean Frangois förklarade för honom att har ville sälla sig till deras stam och vara dera! vän såsom fordom Daniel var det. Godt; en af våra bröder inträder just dag inom vårt krigarestånd ; våra hvita vänne kunna således få se på hvad vilkor man bli antagen inom caroucaernas stam. Jean Francois och Paul Bågo på hvarandra