RA aed bord och stolar voro öfverfyllda. Mansaknade hvarken hufvud eller kunska, men han saknade hvad hvarje tjenman behöfver och kyrkans ej minet, han aknade öfning. Hans predikoarbete uppnådde lutligen sitt fulla arktal och lyckades äfven sanska väl, men så voro också sex veckor lerpå använda af en man med både hufvud ch bunskaper. Ena — också numera afliden — universitetsrare vid en af våra båda teologiska fakulteer erhöll vid närmare 50 års ålder ett af vårt ands eller åtminstone sin födelseorts största vastorater, men kunde omöjligen skrifva en vel predikan. Utkastet blef förträffligt, för;eredelsen lyckades rätt bra, men då författaen komrait in på sjelfva afhandlingen, börade tamkeförrådet att tryta. Han arbetade, vettades, våndades, men fåfängt. Han hade äst mycket, hade en starkt utvecklad recepivitet, men produktiviteten låg i linda af brist så öfning. Med all sin lärdom och all sin soda vilja var han dock i qvantitativ förfatarförmåga underlägsen de fleste af vårt lands inga e. o. prestmän, hvilkas första författarörsök i predikoväg han, såsom akademisk ärare, hade rättat. Den nu framhållna bristen på presterlig öfning hos skolans tjenstemän bemödade sig agen visserligen att förebygga genom det stadgandet, hvars efterlefnad var ett vilkor för ätnjutande af förhöjd tjenstårsberäkning, att skolmannen skulle ärligen öfva sig i prelikande. Detta stadgande försvann med den förmån, för hvilken dei utgjorde ett vilkor, så att skolmannen nu åtnjuter sitt enkla prestår utan ringaste lagliga förbindelse att genom öfning förbereda sig för sitt framtida kyrkoherdekall. Detta kan synas betänkligt, och är det onekligen också; men man måste dock medgifva, att genom denna brist i lagstiftaingen litet eller intet förloras, i fall man nemigen känner huru den förut anbefallda årliga predikoöfningen ofta tillgick, huru predikanten nöjde sig med att uppträda en enda gång om året samt huru han understundom för att bespara sig den besvärliga homiletiska författarmödan och draga sö stor vinst som möjligt af hvad densamma en gång frambragt, höll sin predikoöfning på semma afhandling,l: som det ena året upplästes i den församlingen, det följande i en annan. Att nu förfat-l tande af en predikan hvart fjerde eller femtel år icke kunde tjena till serdeles öfning för den blifvande kyrkoherden, torde vara tydligt, liksom det också torde kunna tagas för temligen gifvet, att resultatet skulle blifva detsamma, i fall den fordna föreskriften om skolmannens årliga predikoöfning åter upplifvades. Och i så fall vore han knappast att tlandra. Han är en skolans tjensteman och ingenting annat. Så länge han samvetsgrannt fullgör de pligter honom såsom sådan äligga, kan ingen billigtvis fordra något mera af honom, hvarföre han ej heller torde förtjens något klander, i fall han så mycket som möjligt undandroge sig de för hans egentliga kal! frummande skyldigheter, som en välment, roen ovis lagstiftning ytterligare skulle vilja åläggs honom. Skolan, hans egentliga verkningskretz, skulle icke vinna på ett motsatt förfarande. Det var en tid, och är ännu icke alideles förgäten, då skolmän predikade flitigt nog, då de utgjorde ett mellanting mellan presi och skollärare, som ganska uttrycksfullt betecknas i den ännu brukliga benämningen skolprestv, men huru undervisningen den tiden sköttes, känner något hvar. Skolans tjenstemän hafva på sednare tider kommit till en sannare och riktigare uppfattning af sitt kall. De sätta sin ära i att vara skolmän och ingenting annat, och hvarje rättiänkande måste hålla dem räkning för en sådan åsigt, hvars inflytande på undervisningen icke kan vara annat än höget välgörande. Kan nu icke kyrkan också få gå sin egen, sjelfständiga gång, liksom skolan redan börjat att gå sin? Kunna icke dessa båda institutioner få betrakta hvarandra såsom tvenne hvar för sig sjelfständiga andemakter, förenade endast och allenast af sin gemensamma förädlande syftning, sin gemensamma kamp mot mörkrets väldighet? Kunna icke kyrkans tjenstemän få bestå blott af prester, på samma sätt som skolans blott bestå af skolmän? Man pensionerar ju icke äldre prester med höga skoltienster, hvarföre då sätta äldre skolmän till pastorer? Det skulle ju väcka löje, om icke något ännu värre, både inom och utom skolstaten, i tall en okunnig adjunkt elter kapellan utnämndes till akademisk lärare, lektor eller kollega; är det då mindre löjligt, att, hvad som så ofia händt, en för prestembetet alldeles oskicklig skolman utnämnes till kyrkoherde? Och kan det väl innebära någon ltillfredsställelse för en samvetsgrann skoilärare, att med förbigående af det lägre och i lembetet öfvade presterskapet, befordras till lett kall och uppbära inkomsterna af ett kall, Ihvars skyldigheter han icke förmår fullgöra? IHärpå kan endast svaras ett rent nej. Så I menskligt och ursäktligt det än är om en äldre, af lärarekallets mödor tröttad skolman, utan andra tillgångar än en knapp lön, tager emot den sorgfria utkomst och detlugna lif, som befordringslagen erbjuder honom -lvid ett godt pastorat, hvars flesta och hufvud-Isakligaste göromål bestridas af en adjunkt I mot förmånerna af fritt uppehälle och 100 rår i lön, så må man dock icke tro, att den härvidlag så mäktigt anslagna egna fördelen all. tid gör emottagaren blind och känslolös fö den lagliga orättvisan mot de egentliga arbe tarne i kyrkan. Mer än en ädel och finkän .Ielig natur har blott med yttersta motvilja be gegnat derna tvetydiga utväg till r från skolifvets tråk och mörka ut -jiifvets sednare år, bar funnit det motbjudande .Jatt emottaga sin belöning inom en verknings krets, der han icke arbetat och z2åledes til ör! bättre berättigade, motbjudsnde ga en befattnings rättigheter och n att cga förmåga att fullgöra de e skyldigheterna, motbjudande at shetgskicklig åtdor nädesv till. n Om rr AM AA AA a a vt 0 YR