dera epdsst bliva vinnande, 1 gamma man som bådadera mer och mer förlota på atti längre vara förenade, och man mäste i skolans intresse fordra denna upplöcning likalP mycket som vår författare gör det i kyrkans. Dereraot ligga vi ej samma vigt som författaren på det homiletiska författarskapet, och5 vi skulle tvärtom lifligt önska att flertalet ai andliga föredrag hölles utan papper, emedan det fria föredragets vältalighet är ocjeroförligt. friskare och mera till hjertat nde än den,! som på förhand blifvit mödosamt utarbetad med pennan i hand. Emellertid fordrar det? fria föredraget, utom de naturliga an!agen, äf!P ven sin förberedelse, och säkert ör att denna E ädla konst sällan inhemtas inom gkolruvamets väggar. : Att presten är till för församlingens skull, J? och att icke. församlingen är till för att tjenajf! såsom försörjningsanstalt för sådana som ge-j? nomgått vissa examina eller arbetat vissa äri tr en mer eller mindre andlig verksamk.t, är enP: sats som ej för ofia kan inskärpas, Då vår8 författare talar om prestens rätt till presterlig ta befordran framför skolläraren, bör detta följ-I! aktligen ej annorlunda förstås, än sågom dett naturliga berättigande som ligger i en genom? studier och erfarenhet större förvärfvad förmåga att motsvara försaralingens behof af enin sann själasörjare. Detta behof är ännu oklart le för de fleste. I de vanligaste fallen anser! man sig behöfva en ordningskarl,, hvilket för! det mesta sammanfaller med en uppöfvad em-2 betsmannaroutine. Denna den yttre ordrind gens upprätthållande tillhör kommu .ens sjelf-j: styrelse, men icze omedelbart själavården.!5 Först när den öfvertagits af försarelingen sjelf,? kan en verklig själavird komma i fröga, enn själavård lämpad efier församlingens cdiingsgrad, föreställningssätt och andliga behof. Men då blir det också nödvändigt att församlingen sjelf får mera fria händer vid valet af sina andliga lärare. Vi hafva mera än en gång anmärkt otillbörligheten att regeringen, ofta tvärtemot församlingens önskningar, skall! tillsätta kyrkoherdar i de största, förmögnastel? och mest bildade kommunerna, som bäst Db borde kunna välja på egen hand och på eget k ansvar. Ännu mera orimlig är patronatsrätI ten, som ger en viss jordbesittning zätt att, mången gäng med afseende på egna fördeler, tillsätta religionslärare för en hel allmänhet. Hvad utvidgning i valfrihet som i mån af enlt mera utbredd odling kan efterhand erfordras å för de konsistoriella pastoraterna, torde vi en d annan gång få tillfälle att närmare betrakta, I I sin elutartikel uppmanar författaren kormministrarne att skicka egna representanter tilll! riksdagen, en uppmaning som vi önska måttel! af dera det vederbör på det varmaste be-l! bjertas. 2 Med dessa korta erinringar lemna vi ordetl! åt vår ingändare och meddela här nedan den! första af hans artiklar, som äro till entalet fyra. 1 a n g a il P i Kyrka och Skoia. IL Den för predikoembetet oundgängliga författareförmågan måste genom tidig öfning utbil-l: das till erforderlig fruktbarhet. ; Den predikoskyldighet, som åligger prestenls i en församling, der han året igenom måste ensam upprätthälla den offentliga gudstjensten,js är förenad med ett långt större författarearbete, än den oinvigde vanligen föreställer sig. Innevarande års almavach upptager 61 helgedagar, hvilka för presten medföra förbindelsen af lika många högmessopredikningar. Om han nu med sitt föredrag skall kunna fyllal: den för en högmessopredikan vanliga tiden afl: en half eller treqvarts timme, utan att taga sin tillflykt till den långsläpighet, som tröttar och söfver åböraren, så fordrashärtill ett koncept af ungefär 2!, ark med vanlig, icke sammanträngd, men ej heller utdragen stil. Efter denna beräkning medföra 61 högmessopredikningar ett författararbete af ungefär 152 ark. Men härmed är predikoskyldigheten icke uttömd. I en landsförsamling — för att icke tala om en del stadsförsamlingar, der denna skyldighet är ännu större — tillkomma ytterligare trenne ottesings-, en aftonrångsoch fyra passionspredikningar, hvardera om två ark, äfvensom, på de ställen der folkmängden icke är mer än vanligt stor eller liten, för hvarje månad ett skriftetal om 117 ark: summa 34, eller, tillsammans med högmessopredikningarna, 186 ark. Deua utgör redan ett drygt belopp, hvilket dock ytterligare ökas genom trenne tel i anledning af nattvardsungdomens konfirmation, skriftermål och nattvardsgång samt de tillfälliga anspråken på prestens andeliga författarskap, hvars ärliga uppgift, i arktal för ndlad, sålunda torde beräknas till en rund summa af ungefär 200 ark. Huru vill man nu att en äldre, i a dligt författarskap alldeles oöfvad mans förmåga skall räcka till för en gå ofta återkommande och så vidsträckt predikoskyldighet? Den fordrar en vana att röra sig i den religiösa föreställningskretsen, som svårligen med fog kan fordras af någon annan än en öfvad prestman; den fordrar ett lif i tanke och inbillningskraft, som, om det icke i de unga åren blifvit väckt och derefier genom fortsatt arbete underhållet, icke utan de största och derföre snart uttröttande ansträngningar låter framtvinga tig. Ja, den fruktbara författareförmåga, som predikoembetet fordrar, saknas stundom, kanske ofta. äfven hos öfvade prester vid äldre år. Ett talande bevis härför är vår store Wallin, som under de sednaste åren af sin Jefnad var ganska besvärad af homi!etiskt författarskap. Han yttrade sjelf, att han numera inskränkte detsamma till att, såsom orden föllo sig: sstryka ut de största dumheterna i yngre dagars arbeten. I anledning af de visitationer honom. i Poros Sjög att bålla, bei egenskap af erkebiskop, ålig att bålla, be klagade han Big, att han för de i ER skull, som följde honom från det ena vistiationsstället till det andra, oupphörligen måste gkrifva nya tal. Jag vet icke hvad jag skal) a——L a