Aftonbladet – 4 juni 1853, sida 3

Barn! dyken hed i böljans famn med en sten i hvardera banden, eller fören till vattenfallet den stora pelikanen som j hafven tämjt, ty det är i vår carbet en gäst som tycker som fisk. Och j unga flickor, sjungen och svängen korgarne fyllda af flintstenar, och dansen glädtigt som vågorna hoppa lekande omkring näset, ty det är i vår carbet en gäst som älskar glädjens ; sOch allesamman, sägen åt gästen, att han dröjer utder vårt tak och tar. sig en hustru af vår stam. Ty caroucaerna äro bland männer hvad roffogeln är bland foglarne: jorden tillhör dem, de äro dess beherrskare.n Den unga qvinnan tystnade; med höga rop gaf man henne sitt bifall tillkänna. Uppeldad af ouicou skrek Francois ljudligare än någon or öfriga, vände sig derpå til sin bror och gade: Detta kan man kalla lyckliga menniskor, Paul lilla, de få åtminstone sofva, äta och spatsera när det dem lyster.n t Om vi skulle stånna qvar hos dem? utropade Paul, som var rutig. För att bli oberöendel, Och för att slippa undan mäster Flochs dagg.n S Jag har allt tänkt på den saken, Paul lillaLät 088 bli vildar, Jean-Francois. Hurrab! för barkade hudar! Vi skola bli riktiga caroucaer, på det att jorden må tillhöra oss och vi blifva våra egna herrar, Bom det står i viBan. Då Ovå erhöll kunskap om brödernas beglut, uttryckte han så väl som hela den öfriga stammen den lifligaste glädje; man framförde nya flaskor med ouicou, och orgier räckte till dess hvar och en somnade utsträckt på sin matta. (Slutet följer.)