Aftonbladet – 4 juni 1853, sida 2

Låt oss gå ner, Paul lilla!s sade han med larrande röst. Låt öss gå ner! upprepade denne. Öch båda försvunno. Under tiden hade herr Durocher tagit plats befälhatvarens julle; han frågade om ingen ett till hans brorsöner. -sEnvacker gosse och en vanlytt?, frågade Marsvin. Alldeles. De stego nyss i storbåten babords och de iro nog i land före herrn. Herr Durocher ville öfvertyga sig om sanningeh i Marsvins påståenden; .men storbåten var ett godt stycke ute i sjön och kapten Livel yrkade på att jullen skulle sätta ut; herr Durocher måste således finna sig uti att taga plats och låta det bära af fill staden, fast besluten att låta sina brorsöner genom en förlängd bestraffning få umgälla att de gifvit sig af utan honom, Då de inbjudna blifvit landsatte återvände båtarne till Eogalielts man lyftade ankar, och en tinoma. derefter. var la. Felicit försvunnen ar hamnen. Först längre fram emot aftonen och då man började att förlora land ur:sigte vågade bröderna sig fram från sina gömställen.. Kapten Livel visade big i förstone ytterst förtörnad; men. olyckan kunde ej hjelpas; det fanns ingen utväg att sätta gossarne i land. Dessutom tycktes Jean Francois fast besluten att fresta sjölifvets omvexlande faror. Nå, så stanna dål utropade befälhafyaren. ,Men kom ihåg, edra vildhjernor, att. ni räkas bland befättningen och wåste vara på er ost om ni inte viljen känna, på strafidaggen. Gån nu och söken upp kölmästar Floch;-han skall draga försorg om att ni få ration och hängmattor. ;