Aftonbladet – 4 juni 1853, sida 2

rade man dem att deras rationer voro fördelta åt andra och att de fingo vänta till dess besättningen hade sin mattimma. ;Då är det väl så godt vi gå och lägga oss igen? återtog Paul. Vet du då ej att man tagit ner våra hängmåttor?. invände Frangois. Åt fanders!s . mumlade puckelryggingen, bär tycks det som man hvarken skulle få promenera, äta eller sofva annat än efter reglemente., Jean svarade:ej ett ord, men han började att högligen betvifla unga jungmäns oberoende ombord på kronans fartyg. Det blef väl värre följande dagen. De begge bröderna började då tjenstgöring: man skulle spola däcket, göra vakt, klättra upp i mastkorgen, och allt detta på utsatt timme och vid första kommando. Jean Frangois var uppstudsig, men: daggen fick göra tjenst: då blef han urtinnig och ville slå igen; man band honorå fast vid en skeppskanon, och piskade honom obarmhertigt. I början hade kapten Livel beskyddat de båda gossarne:vid:första klagomålen nöjde han sig med att lindrigt tillrättavisa dem och uppmana dem till. mera hörsamhet; ren då han märkte att deras olydnad fortfor och kunde blifva ett dåligt exempel; öfverlenanade han dem åt sjölagens, stränga, tukt. Häraf följde för Jean Frangois en oafbruten rad af bestraffningar, af hvilka lilla Paul också fick sin behöriga andel, så att båda gossarne mera en en gång ångrade att de undandragit sig sin arbröte bannor och Stora Gulingens lexor. Men Jean Frangois var alltför högdragen för att öppet tillstå sitt misstag; han endast svor på att han minsann skulle begagna första tillfälle för att komma undan mäster Flochs uppsigt. Olyckligtvis var ej detta tillfälle så: lätt. att: finna.