Aftonbladet – 3 juni 1853, sida 3

ligt afsöndradt tillstånd. Sjunde dagen var en dag då man hade lof ur skolan. Solen sken så vackert mot deras gårdsfönster, och sparfvarne sjöngo så glädtigt på grannens tak. Jean Frangois låg med ansigtet tätt intill fönsterrutan och såg upp mot den blå fläck af bimlen, som han kunde skymta mellan taken, och tänkte med qväfd harm på shuru hela denna vackra dag gick förlorad för honom. Efter en lång tystnad, under hvilken hans önskan och hans vrede tilltagit, slog han knytnäfven hårdt i fönsterrutan. Detta kan jag ej längre uthärdal utropade han, jag är väl icke en galerslaf heller, när allt kommer ikring, efter som de så här stänga in mig... Paul lilla, vi måste bli fria män, och dertill finnes ingen annan utväg än att vi ge oss ut till sjös.n xGe ossuttillsjös, eftersade Paul, som vanligt. Ja, på hafvet, der finns hvarken en farbror som läser in oss, eller Store Gulingen som ger oss lexor, icke heller någon poliskonstapel som hindrar oss att kasta pappersdrakar :. . sjömän äro oberoende.x Tror du det? frågade Paul. Såg du ej huru kapten Livel icke det minsta generade sig? Han sa ju att madeiran var dålig, och tre gånger sa han till om mera pudding, och mins du icke huru han berättade sina historier med båda armbågarna på bordet, det som faster ständigt förbjuder oss att göra. Han är en fri man, Paullilla! Man mäter icke ut smörgåsar åt honom, ser du... Det är klart som dagen, bror Paul, huru det än må tillgå, måste vi taga hyra hog någon sjökapten. Der åtmintone skola vi ej plågas af någon pedant, som vill tvinga oss att svälja hans latin som piller, och stänga n oss när himlen klär sig i söndagsskrud. Således låt oss gå till skepps, sade lilla Paul; omen huru skola vi bära oss åt?n