Aftonbladet – 2 juni 1853, sida 2

tala om en kompakt opinion i landet, som i tidningarne mera söker ett uttryck och en sammanhäilning än ett förmynderskap, att hoppas det en sådan gig bildande opinion skulle i landets mest maktpåliggande fråga inverka på regering och ständer, och derigenom bringa denna fråga till en lösning, rom regering och ständer under nära ett halft sekel ej kunnat tillvägabringa, detta är i våra konservativas ögon tvenne af dessa synder som ej kunna förlåtas; det förra emedan det är så beqvämt att förneka all sjelfständig tankeyttring hos folket, så snart den går i liberal syftning — är det fråga om officielt smicker och underdånighetsbetygelser, då hafva opinionsyttringarne naturligtvis en annan betydelse och inregistreras sorgfälligt i det officiella bladet —, på den grund att-all sådan yttring endast är en följd af de liberala tidningarnes intutningar och icke har någon rot i nationens innersta; det-sednare, emedan vi hafva en regering och dess rådgifvare, hvilka först åallt, isynnerhet att åka och vända, och en representation som förmår allt, isynnerhet att efter kommando , rösta i anslagsfrågor. Vår sista artikel om t representationssaken har i dagens nummer af s Svenska Tidningen framkallat en polemik af! det vanliga slaget och med de vanliga förvrängningarne; den hårda pannan och den breda rear förneka sig icke. Vi citera nåa ord: Folket skall taga hand om represertationsfrågan! Huro är det möjligt att yttra nägot sä förvändt? Hvarföre bar man dä konstitution, hvarföre represen, tation, hvarföre regering, om man, vid lösning af landets vigtigaste fråga, skall vädja till massan, och r bedja den taga saken om hand, på samma gång som t i 8 -—A a MAP AM dd 1 A FR a OL — man sjelf afsäger sig ledning af denna massa och väntar att den skall. komma i rörelse? Hvaraf? — Man kallar A.B., både på skämt och allvar, för ett lårdt blad, och i sanning göra vi icke denna anmärkning derföre, att dess lärdomslagrar hindra vär nattros lugn, — men, äro sädane tankefoster lärdomens frukg ter, si smaka de oss mera at 1848 års afsigkomna a professorlighet, än af en sund och mogen politisk f bildning, frän hvilken dylika snedspräng frän en ordI nad tankegäng borde vara främmande. a När har Aftonbladet vädjat till massan, eller a sågom Sv. T. på ett annat ställe uttrycker a sig, sagt att folket, utanför ständerna, skall taga frågan om hand, eller afsagt sig all ledning jå omdömet, ehuru vi uppfatta denna: ledning på ett annat sätt än de konservativa . ledarne? Naturligtvis förtiger Sv. T. aldeles i; hvad vi talat om arten af den agitation vi ön-! skade, och låter i stället förstå att vi endast yrka ett vädjande till massan,, en afvaktan att den skall ,komma i rörelsen. Detta hör dill Svenska Tidningens högre taktik och! till dess högre ridderlighet. Enda förståndiga, liksom rätta vägen för en lugn och sansad publicistv är, enligt detta blad, att suppmana både regering och ständer, ait under lugnets tider icke släppa frågan, för att maklighet afvakta orons., Hvad regeringen angår torde sådana uppmaningar hvarken anses särdeles artiga eller blifva särdeles fruktbärande, då konung Oscar redan vid sitt anträde till regeringen lät sin statsminister högtidligt förklara att representationsfrågan ej kan falla, och några ständer finnas i detta ögonblick ej att uppmana. När de sammanträda, lärer Sv. T. förmodligen ej försumma uppmana dem att, under lugnets tider, icke släppa! utan hålla fint is. ; Hvarföre har man då en konstitution, hvar; före representation , hvarföre regering, om i! folket i landet skall bekymra sig med att tänka ! sjelft i allmänna frågor och gifva tillkänna l hvad det tänker? Opinionsyttringar duga eni dagt när de utfalla i en önskad riktning, dål, de ingalunda försmås. Tacksägelseadresserna i L Å ; l l 4 4 1 GE till H. M. Konungen 1848, för det Kongl. Maj:t då satte sig i spetsen för reformen, uppväckte intet synbart misshag, och då regerin-! gen sedan lemnade sitt förslag åt dess öde och undandrog det slit understöd, så skedde detta. . enligt offentliga förklaringar, endast till följe deraf att man sedermera funnit en förändring hafva föregått med opinionen i landet. Det är med opinionsyttringarna hos oss såsom med allmänna valrätten i Frankrike; de äro mycIket bra för vederbörande att begagna vid vissa tillfällen. Vi hafva ju ständer och regering för att lösa vår vigtigaste fråga, heter det; hvarföre skalll då folket befatta sig dermed? Men huru bar regeringen lyckats när den försökte? Det stod knappt att erhålla ett enda riksstånd för dess! förslag, Och huru kunna ständerna, denna! representativa inrättning, hvilken sjelfva Sv, T. utdömt såsom alldeles oduglig och ohjelplig, huru kan denna komplett odugliga iostitution ur sigskapa något som är bättre än den sjelf? StänI derna få enligt de konservativa lärorna ej taga intryck af folket som de företräda, utan skola I vara sjelfetändiga. Deras valmän skola ej få göra afseende på deras åsigter i vigtiga frågor, ej begära att veta huru de ämna handla i dessa frågor, Med ett ord, den politiska renlörigheten fordrar att svenska folkets representanter ej skola göra afseende på dem vilka de representera. Huru en sådan re-Ipresentation skall åstadkomma någon bättre, någon för hela landet tillfredsställande, någon för nutiden båtande, för framtiden tryggande representationsform, är åtminstone för oss all!deleg obegripligt. Hvarföre skulle vi i maktpåliggande ämnen begagna agitationen eller begära att höra folkets tankar och önskningar, vi gom hafva konstitution med riddarhus och biskopar och borgmästarekandidater, och dessutom en regering med rådgifvare sådana som den energiske friherre Palmstjerna, den djupsinnige d:r Reuterdahl, eller den i alla afseenden oförliknelige ht Gripenstedi? Hvarföre skulle någon bry sig om folkets önskningar i bränviosfrågan, när dessa etänder och denna re. gering finnes till för att afhjelpa alla svårigeter och framkalla all lycksaligher? Och lik väl har man sett agitationen i denna fråga, som a! diskuteras på alla landibruksmöten och at alla hi huskållningsaillskaper, ej allenast med välvilja och intresse upptsgas på samhällets höjder, slut . M. Konungen har, enligt hvad wi utan H. M. Konungen Hat FRrBlgavar VI Ö I ee eoMR Vv