Aftonbladet – 1 juni 1853, sida 2

pLåt se, sade Germain, hvars ansigte anog det förbehållsamma uttryck, som karakeriserar en man, beredd på kraftigt motstånd. Ni vet att då jag uppgjorde räkenskaperna öfver min hustrus mödernearfe, återtog Durvert, vi ej upptogo hennes andel i Noisetiere, utan emnade er i full besittning af denna egenlom cs Ja, med vilkor att jag skulle betala i ränta hundra louisdorers, afbröt grosshandlaren. ;Svarande mot ett kapital af ungefär femtikusen francs.s Ja, är icke det den summa som svarar emot en fjerdedelslott i Noisetigre, efter som egendomen är uppskattad till tvåhundra tusen francs?a sUrsäkta, ursäkta svärfar,, afbröt Durvert; omen man upptog ej i värderingen, det vet ni alltför väl, hvarken åbyggnader eller skogar, eller vattentillgångar och fiske, och er pgendom säljer sig, hvar dag ni vill, för sex hundra tusen francs på runstycket. Nå väl? frågade Germain, som ej begrep hvarthän hars måg ville komma. Nå väl! sex hundra tusen francs skulle ge mig, på fru Durverts lott, just precist de femtitusen, som jag är i förlägenhet för. vHvad säger ni? sälja min landtegendom! Glömmer ni då att jag anlagt den, att den är frukten af mitt trägna arbete, att den är min stolthet? att jag vant mig att lefva och vistas på Noisctigre?o Kors ja bevars; det vet jag noge, återtog skeppsredaren, men jag måste oundgängliger ba denna summa.r För tusan! pengarne måtte du väl kunn: skaffa dig på annat hålls, utropade Germam oct reste sig häftigt från stolen; pNoisetiere får e säljas, kom ihåg att jag säger dig det. Ni måste gälja egendormen, invände Dur vert och reste sig äfvenledes. . . rOch hvem skulle kunna tvinga mg dertill om jag får fråga? gen, sväskar, som lyder sålunda: arti keln 815: Ingen kan tvingas att qvarsiåi oskif tas hav