Aftonbladet – 31 maj 1853, sida 3

I pUrsäkta mig, min kusins, sade Georg, ;me! Upligten går framför böjelsen.v : I. Och din pligt, detär affärsbrefvenx, tillad Mauritz; så låt oss då bege oss af go vän. Iner, jag följer er väl ett stycke till vägs, jag. Professorn tryckte ännu en gång sin brors hand, och reste, åtföljd af sin dotter och der gamla kusinen. Germain såg en stund efter dem; sedar vände han sig till Georg, som språkade med Durvert: Sannerligen är ej din farbror en stor tok sade han och fördjupade händerna i sin natt: rocks fickor; afslå för Emma ett dylikt an. bud! . so Det kan väl hända att han gått in på sa ken, om han ej ansett sig bunden genom löftet han gifvit den der unga handelsagenten. sOch jag kan just undra hvad en dylik förbindelse ålägger oss? Finnes ett enda underskrifvet kontrakt, en uppsatt öfverenskommelse? Tror du att den unga herrn en vacker dag håller gubben räkning för hans uppoffring? Allt detta, mina barn, detär poesi, bara poesi, ser ni: att låta ett godt tillfälle gå sig ur händerna, som väl aldrig mer erbjuds dem. Det är ej fråga om här i verlden att spela rolen af en romanbjelte, utan bara om att riktigt kunna sköta sina affärer. Ja, farbror, han har då alltid uppoftrat sig för sina ider och sin känslofullhbet,, anmärkte Georg. . Och han har haft orätt häruti, min gosse; man befinner sig aldrig väl af att ha försummat sin fördel. Hvar och en tänke och svare för sig här i verlden, det är den enda sanna grundsats man bör följa; denär förnuftig, den är moralisk, ty det är den enda lag som ingen har rätt att besvära sig öfver. För tusan! Ni talar som en riktig lagbok,