Aftonbladet – 28 maj 1853, sida 2

lig för fängelsekommissariens stackars hundar; två gånger om dagen, innan man begaf sig dit, fyllde kapten Groda och hans tio medbrottslingar sina fickor med en delaf den under natten uppgräfda jorden, och när de sedermera sutto bredvid hvarandra på gården, läto de jorden så småningom falla ner på marken och packade till den med fingrarne. Sedermera spredo de sig åt olika håll kring gården och sgållade jord kring sig helt omärkligt litet här och lite der, samt undveko isynnerhet att då närma sig hvarann. , me Knappast sex månaders tid användes likväl på detta arbete, gå ofta nära att blifva upptäckt. Slutligen, en vinternatt, töcknig och kall, lyckades det de elfva fångarna att undkomma ur Plymouths fängelse, och de upphunno utan äfventyr hafsstranden, der en engelsk fiskare väntade för att öfverföra dem till franska kusten. Först efter deras flykt vargeblef man, att gården der de dagligen tvenne gånger hemtat frisk luft, hade höjts trenne fot. Dessa tre fots förhöjning vartotalsumman af all den jord som näfve efter näfve utsållats af dem så småningom alltefter som de gräfde den underjordiska gången. Sedan trenne år hade ej kapten Groda således återsett sina kära äppleträd i Normandiet, som trenne gånger blommat; sett sitt hö skördas, eller sina åkerfält skäras; man väntade honom der, och man gjorde honom räkenskap för de flydda åren. Han var blefven en rik man och han akulle ha kunnat lefva ett förnöjdt lif på de ökade räntor han nu tog i besittning, Man rådde honom ifrigt att gifta sig, det hederligaste slut gom våghalsar och korsarer kunna göra på sina bedrifter. Nej! sade han, nej! jag har ännu en liten affär ouppgjord, innan jag vill tänka på att slå mig ner i ro. Han tänkte på det spratt som den fördömda kapten Surr spelt honom, och det är med vreden som med kaffet; man måste ha det varmt, om ej den lifvande kraften skall fördunsta. Han lemnade således sin födelsebygd, sina äppleqvarnar, sina vänner, och den familj, inom hvilken han utsett åt sig en blifs