Aftonbladet – 28 maj 1853, sida 2

vindthundar och sin bulldogg, ämnade han slutligen bege sig af, då en af fångvaktarne kom till honom med hundhalsbanden i ena handen och i den andra en korg med hvita ben, hvita som elfenben. — Se här, nådig herre, allt hvad som finnes qvar af edra tre hundar, sade fångvaktaren sorgset. De hafva uppätit deml! ropade kommisgarien. Ja, nådig herr kommissarie, de ha stekt dem på spett. Inom en timma hade kapten Groda och hans kamrater fångat, dödat, flått, stekt och uppätit kommissariens trenne hundar. Det var förbjudet vid strängt straff för hvarje fånge att förskaffa sig hvassa verktyg, knifvar eller saxar, till och med synålar. I denna punkt gick strängheten ända till barnslighet. Man fruktade att förse dem med medel till uppror, mord, flykt. Det var således nästan omöjligt för en fånge att förskaffa sig en spik. Det var alltså med blotta händerna som kapten Groda och hans tio bundsförvandter, ej flera än tio, ty ibland ett större antal kunde finnas en spion eller förrädare, uppgräfde med naglarne i deras fängelse en fyra fots bred och åttatio fot lång väg! Denna underjordiska väg gick under fängelset, under löpgrafvarne, och slutade ungefär tjugu fot framom yttersta förposteringen. Då fångvaktaren inkom, kastade man skyndsamt en gammal matta deröfver, och man lade sig öfver mynningen af denna brunn, till största delen gräfd nattetid. Kapten Groda hade löst en omätlig svårighet innan han skred till verket med det beundransvärda gräfningsarbetet, en svårighet mot hvilken så månget rymningsförsök af beslutsamma män före honom strandat, ehuru vanlig hos hvarje fånge den tanken är att ger nom gräfning af en underjordisk gång bereda sig tillfälle till flykt. Svårigheten var denna: Huru skulle man väl bli af med all den jord man uppgräfde ur ett så stort hål? Hvar skulle man lägga jorden? . Två gånger om dagen begåfvo fångarne sig ut.på fängelsegården, som hade varit så olycks