Aftonbladet – 26 maj 1853, sida 2

nas sammanträffande, öfverraskade båda två just i det ögonblick: då den ena höll på att fånga en fransk brigg, den andra en engelsk tremastare? I hvilken sällsam belägenhet, särdeles nog för att ännu mera reta deras ömsesidiga motvilja, möttes ej nu dessa begge hafvets kungar, dessa begge representanter för tvenne: nationers hat, tvenne nationer som afsky hvarandra och som skola förblifva fiender, hvad helst man än må göra? På hvad sätt skulle de söka att förgöra hvarann? Alldeles som på en gifven och noga åtlydd signal upphörde de båda korsarerna på samma gäng med sin eld. Kapten Surr och kapten Groda begagnade dette ögonblickliga stillestånd till fullkomligt likartade öfverläggningar. Hvad den ena tänkte tänkte också den andra; och se här hvad båda tänkte: Om jag lemnar min fångst för att slås med den fiendtliga korsaren, skall briggen begagna tillfället, segla sin kos och bytet gå mig ur händerna. Det fartyg, hvars flagga jag måste uppehålla, skall väl också undkomma, jag vet det väl; men hvad gagnar det mig? Jag skall ju våga att förlora min seglare för att rädda en annan, som, i händelse jag blir segervinnare, ej ens skall betäcka mina omkostnader., Ett ganska förnuftigt och äkta korsar-aktigt språk, emedan sådana gynnare alltid finna mera uträkning vid att taga ett fiendtligt fartyg än rädda ett som tillhör deras nation. Det bästa härvidlag är väl, tänkte de vid no gare eftersinnande, att lemna fångsten i sticket och låtsa som man ej sett hvarann. För att gäkert öfvertyga sig om att kapten Groda delade hans mening, gjorde kapten Surr med mycken varsamhet liksom på försök en uttrycksfull manöver. Han öfvergaf sin ställning långskepps franska briggen, som nyss varit honom ett säkert byte, oeh höll