Aftonbladet – 25 maj 1853, sida 3

Under trenne år gick det Grodan: öfver all förmodan väl; hon hade blifvit fiendens ekräck, isynnerhet engelsmännens, När hon styrde på ett handelsfartyg, var det sällan händelsen att detta undkom. Lika snabb att fly sönr aft anfalla, undvek hön: krigsskeppens förföljelser med en förvånande skicklighet. Om hon insåg omöjligHeten att kämpa i snäbbsegling med en fregatt som jagade henne, sökte hon åtminstone att hela dagen hålla sig utom skottbåll för dess kanoner, och då qvällen inbröt, styrde hon en annan kosa och förlorade sig i sjömörkret, eller fann hon en fristad bakom några klippskär, dit fregatten ej vågade sig. När sålunda en fara väl var öfverstånden, kastade man mg. följande dag modigt i nya, — och våga tappa, våga vinna,, hette det dag ut och dag in. Ända hittills hade yrkets förmåner ej förringats genom någon allvarsammare olycks; ty hvad är värdt att tala :om några håli seg: len efter kanonkulor, eller någon kanonladdning : zoom tröffat fartyget under dess flykt? Genom huru många verkliga fröjder, obegränsade njutningar, hade man icke gödtgjort dessa små motgångar? Hvar finna ord att beskrifva besättningens lif, när den realiserat i-reda penningar, silfver eller-guld, sin andel i bytet? I sin ordning bortbyttes sedermera guldmynten i viner från alla Jänder; ingenting var dem för godt, för dyrt. När korsarerne ländstego i hembygden efter en lyck: lig kampanj, installerade de sig på något be ryktadt krogställe, och gvuro på att de. ej skulle lemna denna fristad, så länge det fahns en skinka i visthuset eller ed droppe vin i källaren. Lids aut. förre Det var engelsmännen som bestod fiolerna, vare detta nog sagdt. i l (Forts. följer.)