Aftonbladet – 25 maj 1853, sida 3

BLANDADE ÄMNEN, ÖNKEL Toms stUGA? I Nuwar. Ett engelskt blad berättar, att denna berömda roman väckt större uppseende i Neszpel än i alla andra länder. På bort tid ba der 9 öfversättningar utkommit, hvara de flesta gock blifvit bearbetade efter franskan, i an ledning af öfversättarnes okunnighet i engelska spräket.: Derjemte bar romanen blifvit ombildad till tvt oiikå dramer, fom nästan: hvarje afton uppföras på Florentiaooch Fenice-teatern för fulla hus, oaktad dessa stycken till den grad afvika från originalet, at: förfättarinpan knappt skulle vara i ständ till attigenkänna sitt verk. Bland de mänga förändringar, som företsgits, är det isynnerhet en, sem är karakteristisk. Den! neapolitanska Onkel Tom går visserligen, liksom hans amerikanska förebild, beständigt omkring med en bibel i handen och citerar skriltställen; men at fruktan för att polisen och presterskapet skulle förbjudå styckenas uppförande, nämnes aldrig bibeln med sitt rätta namn och Onkel Tom: talar derföre blott om boken eller böckernas bok, hvilket regeringen icke haft nägot att invända emot, emedan neapolitanarne i sir okuvnighet icke ha någon aning om att dessa namn betyda detsamma som bibeln. — WELLINGTONS TESTAMENTE. De trenne af hertigen af Wellingtonutnämnde testaments-exekutorerna, grefve Derby, hr Disraeli och underhusets ordförande, hafva afsagt sig detta uppdråg, och har i anledning deraf vederbörande domstol utsett den aflidbes son, den nuvarande hertigen af Wellington att administrera hans qvarlätenskap. Testsmentet är egenhändigt skrifvet af: den aflidne hertigen och dateradt Paris den 17 Februari 1818, vid hvilken tidpunkt han var engelsk ambsssadör i Frankrike, och få dagar efter det ett pistolskott blifvit adossadt REAR AE VIN, EBES upp en temligen frisk vind i detsamma kuttern syntes segelfärdig för att hålla uti öppns sjön, såg man hela stadens befolkning skynda ner till stranden, Den allmänna nyfikenheter fick ock sitt lystmäte. Hela skeppets skrof gick öfver och under vattenytan, alldeles som en linväfvares spole kilar fram emellan ränningen, och eeglet, nnderdjursseglet, såg så hiskeligt stort ut och kastade sin skugga väl en fjerdedels mil på vattenytan. Menniskorns på stranden ryste af fruktan när de sågo kuttern passera förbi dem helt nära der de stodo på en utskjutande klippspets och sågo huru den slog sin sista lof längs kusten — den, söm sjömän vanligen kalla den bästa. Hela däcket öfverspolades. Man såg det ej. alls somliga ögonblick, man kunde blott gissa sig till att det fanns, derigenom att man sågsjömännen stå stadigt, och man svindlade vid den oerhörda faran. Då sjömännen sträckte ut armen rakt under vindem, rörde den vid vattnet, hvars skum fuktat mer än två tredjedelar af seglet: De syntes likväl lugna; bopkrupna längs styckeportarna, med bakan stödd emot kanondrufvan, rökte eller språkade de lugnt sinsemellan. En gammal f. d. löjtnant vid flottan satte sina båda händer som lur för mutne:, då ban såg kuttern så der trotsa: både: vind, vat-ten och skär, och skrek: ;Kamrater! Jaäg-skulle ej vilja anförtro er min huvod för en natt.s Följande dag motzaftonen inlupo ide åter i hamnen under kanonoch gevärssalfvor, bogserande upp en engelsk brigg lastad med socker och tobak. Om er hund hade varit med ombords, — sade kapten Groda till gamla löjtnanten som hade velat ge honom en lexa aftonen förut från skäret, skulle hans andel i bytet i dag måhända uppgått till tusen framcs.