Aftonbladet – 25 maj 1853, sida 2

Också kunde man säga, om man naturligtis åsidosatte all moralisk filosofi, att korsarifvet, under vär förfärliga strid med engelsnännen, var ett herrligt lif! Alltifrån Medelhafvets innersta punkt ända till Kina, var hafvet besådt med lätta farkoster, som med en oerhörd djerfhet, med roffogelas mmabbhet och glupskhet, angrepo under konvoj af krigsskepp seglande handelsflottor, lastade med peppar, kaffe, tyger, socker, sköldpaddsskal eller guld, och besegrande dem, samt under hurrarop och glada segerskri bogserade fartygen bakom någon klippa, der bytet skiftades bland korsarerne. Då kaptenen äfven var skeppsredare, tillkom honom alltid enligt sjö lagen en tredjedel af fångsten, den andra tredjedelen var besättningens andel och den tredje lotten tillföll icke alltid staten; Det spolierade skeppet brändes slutligen eller borrades i sank; öfver den tillfångatagna besättningens öde förfogades allt efter omständigHeterna. Blef ett fartyg taget nära en emot korsaren fredligt sinnad kust, så landsatte man besättningen som fångar; var detta ej händelsen, kastade man dem på någon öppen sandredd, den första man påträffade, af fruktan att nödgas föda alltför länge en hop onyttiga och ofta genom deras stora antal farliga menniskor. Sådant var det krig man fördes Det är bestämdt ett yrke söm anstår mig, sade Jeremias Harbour till sig sjelf. Om jag omfattar det, begår jag ju ingen handling, som är stridande mot min farbrors vilja, efter som munnen tillslöts för alltid på den hedersmannen, innan han hann uppräkna alla yrken som jag skulle få att välja pä. Mitt val ärbestämdt! För att sätta sig i stånd att utöfva denna farliga industri, brydde han sig ej om att förskaffa sig ett vackert eller nybygdt fartyg. Lågt öfver vattenytan, långt och-spetsigt, att kunna hålla sjön i alla väder, klyfva vå