Aftonbladet – 25 maj 1853, sida 2

enens insigter, seglen, trossverket, styret ch ankaret skulle vara lika ändamälslösa som nyttiga; han skulle ej lyssnat till några beris, han skulle aldrig velat förstå en sådan notsägelse. Om han förstått, skulle han ju varit nödsakad att anse sin förmåga underägsen en annans, han skulle sett sig tvungen att erkänna andras öfverlägsenhet och rätt att befalla, och i samma stund han erkänt detta, vore han ju tvungen att lyda dem. Dezuti åg just det ohjelpliga felet ihans lynne. Vid ien tidpunkt då han ärfde efter sin farbror inväfvaren i Vannes tjugu tusen francs, en oerhörd. sumraa i Bretagne och Normandie, var Frankrike i krigstillstånd med nästan hela verlden; det var år 1802 eller 1803. Det var en föga gynnsam tid för handel. Dessutom tycktes ej vår Jeremias vara hugad att antaga detta yrke, likasom han också icke bade någon kallelse dertill. På hvad lämpligt sätt skulle han således göra af med sina tjugu tusen francs? Befriad ur örlogstjensten, bade han ingenting mer att sköta med konskriptionen eller matrosvärfning. Efter ettårs vistande på landbacken började han så småningom att ledsna vid sitt makliga lif. Dessutom minskades dagligen antalet af bans supbröder och kamrater... Somliga gingo ikrigstjenst inom srmåen som stred mot österrikarne, ändra åter togo värfning om bord på krigsskepp. Som han bodde vid en hafsvik, hörde han nästan aldrig talas om annat än de talrika byten engelsmännen gjorde på våra fartyg, äfvensom om de byten som franska korsarerna hemförde från. engelska kanalen. Alla dessa berättelser eldade håns inbillning. Tukta engelsmännen! taga en infernalisk hämd på dem, : ochsedermera betäcka sitt hemlands kuster med dyrbara: eröfrade handelsvaror! Hejsan, hvilket lustigt lif! utropade han.