Aftonbladet – 24 maj 1853, sida 3

utveckling. Äfven häri röjer sig en falsk upp: fattning af den sanna konstens väsende. Den har sin rot i folkets lif och bildning, den står i nära beröring och vexelverkan med folkets öfriga andliga verksamhet och måste hemta sin näring från samma källa, bygga på samma grund som den. Ju mera de hinder undanrödjas, som ligga i vägen för folkets materielia förkofran och intellektuella odling, ju mera fritt och ädelt folkets och samhällets lif utvecklar sig, desto friare utvecklar sig ock konstsinnet, desto skönare bli konstens verk. Höga herrars gunst och nådegåfvor kunna visserligen äfven hos ett fattigt, rått och förslafvadt folk framkalla konstverk, åstadkomma ett visst skenlif inom konsten, men en nationell konst i högre mening kan endast finnas der de tyngsta materiella behofven icke pressa folket alltför hårdt, der fribet i anden finnes och der; folkmedvetandet vaknat. Mecenaten kan bispringa den eriskilde konstnären, men förmår icke väcka konstandan. Huru mycket än snillet förmår bryta sin egen väg och nya banor, så sammanhänger dock konstnären genom starka band med sin tid och sitt folk och kan icke göra sig oberoende af dess anda och bildning. Väckes konstsinnet till lif hos folket eller till en början hos den mera bildade delen deraf, så äro mecenaterna öfverflödiga; konstverksamheten får då både de yttre och de inre villkoren för sin utveckling uppfyllda. I detta hänseende äro konstföreningarne, de allt oftare förekommande konstexpositionerna 0. 8 v. af mycken vigt och betydelse. Att oändligt mycket i detta hänseende återstår att önska uti vårt land samt att ett framåtskridande härutmnan endast kan ske heit småningom, är alldeles otvifvelaktigt. Ännu har allmänhetens smak och konstsinne icke fått den grad af lyftning och förfining, som kan i yttre och inre mening möjliggöra ett mera omfångsrikt frambringande af sköna verk inom konstens högsta arter. Ännu besöker mängden expositionerna af ett slags nyfikenheisbegär; konstskönheten i arbetena är någonting förbisedt och underordaadt; man vill se någonting nytt, som för en stund smeker ögat, man fäster sig vid en och annan lyckad naturimitation, nägra väl valda situationer och smånätta motiver, och gömmer sedermera kanske ett dunkelt minne af en och annan detalj, utan att kunna ordna de särskilda intrycken till ett helt för känslan och medvetandet. Kunde man t. ex. på en exposition blott anbringa ett mycket stort antal utan anspråk på högre konstvärde utförda porträtter af namngifna fröknar och mameseller, så skulle den äpnu, att döma efter alla tecken, bli långt mera besökt och gouterad än om den innebölle ett stort antal utmärkta historiemålningar. Konstverksamheten står naturligtvis i beroende af denna smak; den vänder sig i allmänhet till den mera genre-artade framställningen och afser i första rummet att frambringa många och lätt mrjutbara alster samt sträfvir företrädesvis efter det naturillusoriska och det pikanta, som kan göra något intryck på äfven det mest obildade öga. De verk, som ha ett djupare innehåll och der eit mera idealiskt sträfvande efter konstskönhet nödvändigt måste träda i frörasta rammet, äro ännu hieroglyfer, till hvilkas lösning det fordras en högre grad af bildning och öfning; det lönar derföre i materielt hönseende icke mödan för våra konstnärer a! ända sig till högre konstuppgifter; dertiti skulle erfordras i värt land ett antal konstaö rer, somen längre tid kunde utan tanke på meteriell vinst arbeta endast för sin sann: zonstnärliga utbildning; ty vägen är lång oc! i mödofull; det konstsköna är icke något innehällslöst, tomt ideal, det fordras nögontirg mera än käcsla och fantasi samt hvardegalif vete små erfarenbeter, det fordras djup oci omfattande kännedore om menskliga förhålanden, psykologisk blick för lifvets inre förereelser och för olika karakterer samt allvar konstnärliga studier för att uti konstens al sunna utprägla det karakteristiskt sköna, Man bör derföre i konstens intresse glädja sig öfver hvarje tillfälle, som beredeg allmänbeten att efterhand öfva och skärpa blicker för den egentliga skönheten. Alltefter som man hicner få klarare begrepp om konstens vägende och ändamål, skall man tröttna vid det eviga återvändandet af medelmåttiga produkter inom samma genre och lära sig af det bättre, som då och då erbjudes, att välja och bedöma med bättre smak. Alla muager och samlingar böra derföre göras så tillgängliga som möjligt för den stora mängden. Man skall måhända i början besöka dem af tom nyfikenhet och utan all konstniutning, men ögat och smaken skola så småningom bildas och intresset väckas. Vi kunna i sammanhang härmed ej undertrycka den önskan, aw Konstakademiens exposition måtte på någon tid i veckan, om ock blott ett par timmar på söndegs-middagen eller eftermiddagen hållas gratis öppen för den obemedlade klassen, såsom man har för sed flerstädes i utlandet. Säkerligen skulle härigenom ingen förlust tillfogas akademiens pensionskassa, till hvilken inkomsterna af expositionen äro anslagna, men vinsten i och för folkets bildning och motverkandet af råheten och vandalismen skulle måhända icke vara så obetydlig. Denna exposition företer enligt den tryckta katalogen 324 nummer, då expositionen 1851, de norska och danska arbetena inberäknade, endast företedde 310 n:r. Dessutom har under de sednare dagarne ett betydligt anta: konstverk tillkommit och flera väntas ännu. som skola vara af stort värde. Vi vilja icke afvakta dessa sednares ankomst, innan vi be gynna en kort redogörelse för hvad expositionen inom hvarje särskild konstgren företer; vi få måhända sedermera tillfälle att i en särskild artikel bifoga nägra uppgifter om de sednare tillkomna arbeten. Vi begifva 053 först till skulpturafdelningen, som i är är rikhaltigare än vanligt och har att framviea r al mycken förtjenst. Vi finna det t mt nå besökande i