mande inflytelser föranledt dessa förändringar och f tillägg. u Hårä måste fakulteten, enligt sin öfvertygelse,ld svara, att kyrkans bekännelse icke, för att uppenbarale sitt lif och sin anda, kräfver vid förvaltningen af dö-la pelsens sakrament af bindeoch lösenyckela de an-!g förda tilläggen, att vid kyrkans heliga bandliogar ickeln bör komma i fräga nägot polemiskt hänseende tillla yttre förbällanden, utan att den vid dessa endast stärll: inför Gud och uttalar hvad som i omedelbar tro pälb Guds ord är dess hjerta och själ. Fakulteten be-lt farar, att beslutet om dessa förändringar och tilläggE icke var oberoende af den tidsanda, som, när beslu-v tet fattades, nog allmänt beherrskade vestra Europa,ls och alltför lätt frestade, om icke att afvika frän be-lv kännelsen, ätminstone att öppna den för förklaringar,s som visade, i förbällande till denna tidssnda, kyrkanss snda. Dä denna allmänna tidsriktning lade mer el-f ter mindre uteslutande vigt på sedliga bud, dä denn var böjd för lagrättfärdighet, så var den benägenbetlh till fribet vid bsndbafvandet af kyrkans heliga san-!g ning nära för handen, att man ville uppvisa hvarilk kyrkan i handling och lära gaf betydelse åt allvarett i det sedliga strätfvandet; för hvilket ändamäl manls ock hemtade föresyn ifrän icke Evangeliskt-Lutherska ll ritusler. d Men om så var, så följer icke deraf att dessa ätgärder stodo i strid med bekännelsen eller förfalskadelf deona. Likväl kunna de ogillanden, som i sednare tider blifvit uttalade emot dessa böcker, och som föranledt separatistiska rörelser, icke med rättvisa vara framkallade, ätminstone icke allmänt, af blott ett blindt och envist förkastelsebegär, utan fakulteten vill tro dem hafva, ätminstone hos mänga, sin grund uti en djup kristlig erfarenhet. Men då en sädan kaul, framträda, fastän hos för öfrigt obildade män, fiendt-lq ligt emot dessa förändringar och tillägg, sä bevisar detta visserligen icke en i dem befintlig villfarelse, men otvifvelaktigt, att de kunna lätt missförstäs. Ett sädant misstörständ vill fakulteten tillskrifva det klan-1 der, de nya böckerna rönt. Huruvida detta missför-! ständ är sä beskaffadt, att det bör föranleda en böc-l! kernas förbättring, huruvida icke en mer eller mindrelr fullständig ätergäng till det gamla vore önskvärd, el-l ler huruvida katekesens utvidgade form är nödig förl4 den kristendomskunskap, kyrkan mäste fordra hos alla sina medlemmar, äro frägor, hvilka fakultetenr anser för sig sä mycket mindre tillständigt att null: undersöka, som denna uppgift lärer vara förelagd den ll för dessa böckers granskning af Eders Kongl. Masj:tli i näder tillförordnade kommitte. i Hvad äter den anda beträffar, som genomgär dessa! böcker i allmänhet, så bör anmärkas, att de dockli bibehälla sä mycket af det gamla, att detta i sinlr rena sanning icke kunnat af det nya förqväfvas, ochli att, dä separatisterne godkänna de gamla böckerna, ls de dermed äfven erkänna det väsendtliga i de nya.la Att icke kunna eller icke vilja förklara det nya ge-lv nom detta gamla bepröfvade och godkända, deri ärls just det missförstånd, som hos dem föranleder den afvoghet emot nyheterna, att de för deras skull afsöndrat sig från kyrkans gemenskap. Hvad särskildt nya svenska psalmboken angår, så : förekomma visserligen deri ställen, hvilka äfven funt nits anstötliga för själar, hvilka varit längt aflägs-s nade ifrån all benägenhet till separatism. Men då deri innehållas så mänga gamla psalmer, dä flerelr Inya finnas, som äro de mest kyrkliga sinnen till upp-1 byggelse, dä de öfriga böra af ett kristligt sinnel, kunna tydas i en mening, som öfverensstämmer med kyrkans bekännelse, sä tvekar icke fakulteten att un-C derkänna den förkastelsedom, som de deröfver uttala, f så mycket mindre, som vid det stora antal af psal-li mer, i denna bok innehållas, hvarje omsorgsfull själa-l(f sörjare vid dess offentliga bruk utan tvifvel undviker; dem, om hvilka han har anledning befara, att de föranleda missförstånd eller förargelse och vid dess enskilda bruk en rätt handledning kan förekomma denna skada. Den korta tid, som blifvit förelagd fakulteten förl, afgifvande af detta underd. utlätande, äfvensom den undersökning, som redan med anledning af dylika frägor som den nu väckta blifvit anställd Irörande de öfverklagade nyheternas förhällande till kyrkans bekännelse, torde för fakulteten vara till-: räckliga ursäkter derföre, att den icke nu fram-l1l lägger de särskilda grunder, på hvilka fakul-lj; Iteten stöder sitt omdöme om orättvisan af anklagelsen för falsk lära säsom oskiljaktig ifrän dessa Iböekers bruk, under det fakulteten på samma gäng medgifver, att bäde de öfverklagade nyheternas inrehäll och tiden och tidsomständigheterna för deras inIförande inom kyrkan i ingen ringa män urskulda de Ibetänkligheter, som för deras bruk på flera ställen inom fäderneslandet uppstått. Skulle ock anlednin-! gar icke alldeles saknas att bos flere ledare af rö . relsen och särdeles dem som ifrån Orsa varit instämda l linför Westeräs domkapitel, vore icke mindre, om ejl. I mera trots och uppsätligt tillbakastötande af kärleksfullt meddelande af bättre upplysning, än en i krist-) liga forskningens och erfarenhetens skola förvärfvad ; löfvertygelse, eller att de enfaldige begagnas af okända ledare för ändamäl, mera aflägsna fr-n sakens närmast i dagen liggande syfte, så finnes dock i handlipgarne intet som berättigar att anse hela rörelsen lensamt i mindre ädla bevekelsegrunder hafva sin lorsak. Med förbigående af separatisternas klagan, att preIsterna icke predika det rena Guds ord, för hvilken slagan skäl icke förefinnes i handlingarne och hvilken, om den vore grundad, stiftstyrelsens samvetsgrannhet säkerligen icke skulle tilläta längre hafva nägon anledning, upptsger fakulteten den frågan, hu lIruvida separatisterna sjelfva öfverensstämma med eller Jafvika ifrån kyrkans bekännelse. f De skrifter, som enligt uppgift bland dem begag: Inas vid undervisniog och andaktsöfningar, gifva icke -loägon anledniog att betvifla sanningen af deras föriltlaring, att de fullkomligt ansluta sig till kyrkans I Ibekännelse och lära, sådan denna är grundad i kyrkans symbola och symboliska skrifter. Väl mäste I med afseende på författarens öfvertygelse och ställning till kyrkan tvekan uppstä vid Rutströms sönger, men då lasarne sjelfva tillkännagifvit det de numera sällan eller aldrig dem begagna, sä anser sig fakul-, teten på denna omständighet icke böra lägga så sär-. deles vigt. — Vid undersökningen om separatisternas Tförbällaude till kyrksns bekännelse och lära kan anmärkas det ogillande omdöme, de uttalat öfver Nobr-. ilbergs postilla och yrkandet, att i nädens ordning be-1 ;höfvas inga särskilda trappsteg, hvarmed väl menas l. Åde serskilda nädeverknivgarne i deras förhällande till kbvarandra. Fakulteten tror sig igenkänna i den äsigt I desse läsare ogilla och i den de godkänna tvenne motsatser, hvilka under olika emständigheter öfvat ett I mäktigt inflytande på det kyrkliga lifvet och hvar;Idera burit välsignelserika frukter, men endast i sina allmänna drag tillhöra kyrkans bekännelsepunkter, ,Itillböra trosartiklarne, men för öfrigt äro att hänföra : -Ji teoretiskt hänseende till lärotroper, och i praktiskt hänseerde till pedagogiska medel, De kuana och! derföre, ensidigt fattade och tillämpade, lätt medföra skada, sisom de motsatta beskyllningarne, och anslaga dem att antingen genom tordran på bättringens ;Jxenomförande genom. vissa bestämda grader förbise I dels rikedomen af Guds nåd, dels menskliga anlagens j Jolikhet, dels betydelsen och inflytelsen af döpelsenäden till ny födelse och rättfärdiggörelse, eller att genom j :Jett lösligt förkunnande af nåden i Christo och yr-! -Jkande på denna näds omfattande genom tron på! j Christamy, befordra köttslig förtröstan och säkerhet. ; Att obetingadt förkasta eller uteslutande godkänna : asgondera af dessa läroiroper, förräder bristande inilsigt eller hyllande af reaktionär ensidighet, och då de läsare, om hvilka nu är fråga, göra sig härtil! i skyldiga, sä berättigas man likväl icke att derföre! gifva dem beskyllningen för afvikelse frön kyrkans kännelse och lära, annat än så vida en sädan af;jvikelse är i bvarje ensidigket. ,) Fakalteten skulle finoa uti den verksamhet, hvil3 ken partietsledare tillvällat sig, en strid emot Augs1) burgiska bekännelsens i den heliga skrift grundade i —-—— ATA 4