Aftonbladet – 21 maj 1853, sida 3

Det var tvenne timmar som William hvila emot Eva Merediths axel, med sitt bjerta mo hennes hjerta, med sin mun mot hennes mun på samma gäng emottagande hennes kyssa och tårar. Jag gick fram till William. Utar att till honom använda onödiga ord, försökte jag att uppresa och föra honom bort med mig ur detta rum, men William gjorde motstånd. och hans armar tryckte modren ännu fastare intill sitt bjerta. Detta motstånd, det första som detta barn någonsin visat någon menniska här på jorden, rörde mig ända in : djupet af min själ. Emellertid förnyade jag mitt försök; denna gången gaf William vika. han gjorde en rörelse, och i det han vände sig till mig, såg jag hans vackra ansigte badande i tårar. Före den dagen hade William aldrig grätit. En liflig rörelse bemäktigade sig mig, och jag lät sonen ånyo omfamna modrens stoft. För bort honom då!, sade lord Kysingtor till mig. Mylord, han gråter! utropade jag. vAck! låt hans tårar få rinna., Jag böjde mig ner till honom, jag hörde hans suyftningar. William! min älskade William! sade jag till honom med oro, i det jag fattade hane hand i mina händer, hvarför gräter du, William? För andra gången vände William sitt antigte emot mig, och uti hans blick låg en mild smärta, då han svarade mig: Min mor är död.s Jag har inga ord för att beskrifva eder hvad ag erfor. I Williams blick låg förstånd, hans årar voro sorgens och ljudet af hans röst var oeklämd som då hjertat lider. Jag uppgaf ti rop och föll nästan på knävid Evas säng. Ack! Du hade rätt, Eval sade jag un enne, att icke tvifla om himmelens näåd! Lord Kysiogton till och med darrade, iady Marie var lika blek som den döda. Min mor, min morl utropade William. ned ett uttryck som uppfyllde mitt hjerta med röjd. Sedan upprepade han Eva Mereditbs rd, dessa ord, som bon sade att han skulle terfinna i djupet af sitt hjerta. Han sade ned hög röst: Jag dör, min son! Din far är äfven död. Ju är ensam på jorden; du måste bedja Terran I . Jag lade sakta min hand på Williams skul