Aftonbladet – 21 maj 1853, sida 2

er tog hon ej emellarz. sina händer sonens ufvud och kysste, kysste länge hans pana, som om honj trott att hennes kärlek kulle uppmjuka denna döda isade själ. Huru fta väntade hon ej ett underverk i det hon ryckte sin son uti sina armar, i det hon lade ars lugna hjerta mot sitt häftigt klappande. Ofta bortglömde hon sig om aftnarna uti syns kyrka. (Eva Meredith var af en katolsk lägt.) Hon låg knäböjande på stenen framför ungfru Marias marmorbiid, hållande sitt barn 1ti sina armar, bedjande: O heliga Guds moler! Min son är utan själ som denna din bild! 3ed Gud om en själ åt mitt barn! . Hon var välgörande mot alla fattiga barn i byn, hon gaf dem bröd och kläder, sägande: Bed Gud för honom., Hon tröstade bedröfvade mödrar under det hemliga hopp att trösten också skulle gifvas henne. : Hon lemnade ingen tår oaftorkad hos andra, i förboppning att hon äfven en dag skulle upphöra att gräta. I hela denna trskt var hon älskad, välsignad, högaktad, hon visste det, och erbjöd ödmjukt. utan högmod, förhoppvingsfullt ät himmelen de olyckliges välsignelser, för att erhålla sitt barns benådning. Hon tyckte om att se William sofva, då var han vacker och lik andra barn; hon glömde då ett ögonblick allt annat, och betraktande dessa regelbundna drag, dessa ljusa lockar och de långa ögonhåren som kastade sin skugga på Willsme rosiga kind, var hon mor, mor med glädje, nästan med stolthet. Gud har ögonblick af medlidande äfven emot dem han dömt att lida. På detta sätt förflöto de första åren af Williams barndom. Han uppnådde åtta år. Då föregick en sorglig förändring hos Eva Mereditb, som icke kunde undfalla. min uppmärksamma blick. Hon upphörde att hoppas, ettdera derföre att längden af hennes sons vext gjorde hanz bristande förstånd mera i ögonen fallande, eller att hon, liksom arbetaren som stväfvat hela dagen, dignar om aftonen af tröttbet; Evas själ syntes afstå från sitt företag och återfalla med modlöshet inom sig sjelt, icke begärande mer af himlen än undergifvenhet. Hon lemnade böckerna, gravyrerna, musiken, alla de medel hon kallat till sin hjelp; hon blef tyst och nedslagen; endast om det var möjligt blef hon ömmare emot sin son. Då hon upphörde att tro att det skulle blifva honom möjligt att komma uti verlden, skaffa sig vänner, förvärfva sig en samhällsställning,