Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 3

drog till sig sin son gom hon konvulsiviskt tryckte mot sitt bröst. Fånig!) utropade hon, under det att hennes förolämpade blick för första gången atrålade af den lifligaste glans; fånig!. upprepade hon, emedan han varit olycklig under hela sitt lif, emedan han ej sett annat än tärar allt sedan han uppslog sina ögon! Emedan han icke kan leka som er son, som alltid haft lycka omkring sig! Ack! min fru, ni smädar olyckan! Kom, kom mitt barn!p utropade Eva, badande i tårar. rAflägsnom oss från dessa bjertan utan medlidande, som ej hafva annat än hårda ord för vår olyckal Och den olyckliga modren, förande med sig sitt barn, skyndade upp på sitt rum. Jag följde henne. Hon satte barnet på golvet, och knäböjde. oMin son! min son!s utropade hon. William närmade sig henne och lutade sitt hufvud mot modrens axel. aDoktor,, sade hon, han älskar mig, ni ser ju det! Han kommer till mig då jag ropar på honom, han omfamnar mig! hans smekningar hafva varit nog för mitt lugn, för min sorgliga lycka. Min Gud, det var då icke tillräckligt! Min son, tala till mig, lugna mig! hitta ett tröstande ord, ett enda ord att säga din tröstlösa mor. Tills nu har jag ej begärt utaf dig annat, än att du skulle återgifva din fars drag och att lemna mig i stillhet, att jag måtte kunna gråta utan afbrott; i dag, William, måste du tala till mig! Ser du inte mina tårar, min förskräckelse? Älskade barn, så skön, så lik din far, tala till mig!o Ack! Barnet förblef orörligt, utan ord, utan begrepp; endast ett Bmåleende, ett förfärlig smäleende att påse, halkade öfver hans läppar, Eva dolde mitt ansigte uti sina begge fö a ae aa UU SS