Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 3

Då jag fann mig åter fri, afstod) jag från all önskan att studera vidare; jag hade allt nog kunskaper för min by, och jag skyndade mig dit så fort som möjligt. Nu äro vi åter uti det lilla hvita huset, förenade såsom före dessa tvenne sistförflutna åren; men huru mycket hade ej den tiden, som förflutit, förstorat olyckan? Ingen tordes mera tala om framtiden, detta okända ögonblick af hvilket vi alla hafva så stort behof, och utan hvilket den närvarande dagen, om den är lycklig, gifver endast en svag lycka, — om den är gorglig, endast en djupare sorg. Aldrig såg jag en smärta uppböjdare uti sin enkelhet än Kva Merediths. Hon tillbad ännu den Gud som så hårdt slagit henne — men hvilken ingifver ett himmelskt hopp, när alla förhoppningar på jorden äro utslocknade. Hennes blick, denna blick full af tro, som redan förut så lifligt fästat min uppmärksamhet, hvilade på hennes barns panna, liksom väatade hon att se den själ vakna som hon kallade på uti sina böner. Jag kan icke beskrifva för er det outtröttliga tålamod som denna mor visade, talande till sin son, som hörde på, utan att förstå. Det vore omöjligt att uppräkna alla de skatter af örahet, af omsorg, af lifvande berättelser som hon slösade på detta slutoa förstånd, som eftersade som ett eko de sista orden af det milda samtal hon hade med honom. Hon talade för. honom om himmelen, Gud, englarna. Hon försökte lära honom att bedja, hopknäppte hans händer, men hon kunde ej få honom att lyfta sin blick mot himmelen. Hon försökte på alla upptänkliga sätt medla honom una första undervisning; hon te för honom, talade till honom, visade