Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 3

följa er. Jag skall det icke, för att se min son förlora sina rättigheter. Ni bar bra mycket skyndat er, milord, för att afgöra för alltid. Hvad vet man om framtden? Ni har bra hastigt tviflat om Guds barmhertighet!, Framtiden! återtog lord Kysington; vid mina år sträcker den gig sällan öfver den dag som försvinner. Om jag vill handla, mäste jag göra det om morgonen, utan att engång invänta aftonen.. Gör då som ni finner för godto, svarade Eva. Jag återvänder till det hem, der jag varit lycklig med min man; jag återvänder dit med er sonson, lord William Kysington, — detta namn, hans enda arf, behåller han, om äfven verlden ej skall veta derom förrän man läser det på hans grafsten; edert namn, milord, är min sons namn.x tta dagar derefter gick Eva Meredith utför hotelets stora trappa, hållande, nu som då hon första gången inträdde i detta o yckliga hem, sin son vid handen. Lady Marie stod bakom henne, några trappsteg högre upp; en mängd betjening, sorgsna och tysta, betraktade och saknade den milda matmodern, förvisad fädernehemmet. Då Eva Meredith öfvergaf denna boning, emnade hon de enda varelser bon kände i rerlden, de enda af hvilka hon hade rätt att vegära medlidande; verlden öppnade sig emot renne, omätlig och tom: det var Hagar, vanIrande i öknen. : Det är förskräckligt, doktor! utropade alla loktor Barnabeås åhörare; mfinnes det mennikor, hvilkas lif är så fullkomligt olyckligt? luru, ni har sjelf sett det? I Jag har sett det, men jag har ännu icke! agt er allt, svarade doktor Barnabe, Tillå-! en mig fortzätta j Kort efter Eva Merediths bortresa. bor,