Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 3

nan plats uti hans bjerta, än som moder åt hans sonson. Och detta barn ansåg han som det ej mera fanns. Lord Kysiogton blej mer än vanligt dyster, och stum, ångrande måhända att han gifvit vika för mina föreställningar, och således gjort sin ålderdom ännu sorgligare. Ett år förflöt, då kom en sorglig dag, lord Kysington lät tillkalla Eva Meredith, samt ga! henne ett tecken att sätta sig bredvid hans fåtölj. Hör mig, min fru, sade han, ,hör mig med mod. Jag vill handla redligt emot er och ingenting dölja för er; jag är gammal och sjuk, jag mäste bestyra om mina affärer. De äro sorgliga både för er och mig; jag vill ej mera tala med er om min motvilja för min sons giftermål. Eder olycka har afväpnat mig, och jag önskade att ni skulle komma till mig, jag har hoppats se och älska i er son, William, arftagaren till min förmöenhet, denne unge man på hvilken alla mina drömmar om framtid och ära voro grundade. Ack! min fru, ödet var grymt emot oss! Enkan och sonen till min son skola erhålla allt som skall betrygga dem en god framtid, men såsom egare till en förmögenhet, som jag ensam förvärfvat, insätter jag min brorson, och det är honom som jag hädanefter anser som min ende arftagare. Jag återvänder nu til London för att tillse mina aftärer; följ mig, min fru, mitt hus är edert, jag skall se er med nöjer. Eva — hon har sagt mig det sedan — kände inom sig för första gången modet tillbakatränga nedgslagenheten. Hon fick den styrkan, som en ädel stolthet gif hon uppyte hufvudet, och om bennes panna ej hade högmodets, so: i hade den åt