Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 3

händer, och förblef liggande på knä på golf. vet. Jag hörde länge hennes snyftningar. Dä bad jag Gud att ingifva mig tröstande tankar som skulle kunna skänka denna arma vinna en stråle af hopp. Jag talade med benne om framtiden, att man kunde vänta en förbättring, en möjlig förändring, ganska trolig. Men hoppet lånar sig sällan åt osanningen, — der sanningen icke finnes låter det ej uppenbara sig. En förfärlig stöt, ett dödligt slag hade blifvit gifvet, Eva Meredith förstod hela sanningen. Ifrån och med den dagen kom endast ett barn hvarje morgon ned uti lord Kysingtons kabinett. Tvenne fruntimmer kommo äfven dit, men endast den ena syntes lefva, den andra var stum såsom de döda; den ena sade: min son, den andra talte aldrig om sitt barn, den ena bar upprätt hufvud, den andra hade sitt nedböjdt emot bröstet för att bättre skyla sina tårar, den ena var vacker och strålande, den andra blek och vartklädd. Kampen var slutad. Lady Maie segrade. Man tillät Harry leka under Eva Merediths ögon, det var grymt. Utan att bekymra sig pm hennes ångest, hade man Harry att uppäsa sina lexor i sin onkels närvaro; man beömde hans framsteg. Den äregiriga modren eräknade hvarje sak för att befästa sin framsång, och under det hon hade milda ord, rycklad tröst för Eva Meredith, sönderslet won hela dagen igenom hennes bjerta. Lord Sysington, slagen uti sina ömmaste förhoppingar, hade återtagit det orubbliga lugn som å mycket skrämt mig. Det var, jag såg det m, hans karakters dödsstöt, det var stenen om tillsivter grafven. — Nogiäknadt artig iuot sid sonhustru, hade hann inga väliga rd att säga henne; den amerikanske planagegarens dotter kunde icke finna någon an