Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 2

hade haft grymma följder för hennes barn, och endast en så ung mor, så älskande och oerfaren, bade kunnat varit så länge okunnig om sin olycka. På samma gång som jag och på samma sätt som jag betraktade lady Marie barnet. Jag skall aldrig i mitt lif glömma uttrycket hennes ansigte: hon var stående, hennes genomträngande blick var fästad på den lila WillianA och tycktes tränga ända in uti barnets hjerta. Allt efter som hon genomskälade det, frambröto blixtrar ur hennes ögon, nennes läppar öppnades liksom för att småle, hennes andedrägt var kort och qväfd, som Jå man väntar en stor glädje. Hon forskade och forskade... det fanns uti hennes ansigte noppa tvifvel, väntan... Slutligen blef hennes hat klart seende, ett segerrop utgick från hennes hjerta, men öfverskred ej hennes läppar. Hon reste på sig, kastade en föraktlig blick på Eva, hennes besegrade ovän, och blef åter lugn. Vi lemnade lord Kysington ensam i sitt kabinett; han var trött efter dagens upprörande illdragelser, och ville tillbringa aftonen allena. Dagen derpå, då jag efter en orolig natt kom ned till:lord Kysington, var redan hela hans familj samlad omkring honom; lady Marie hade den lilla William uti sitt knö, det var tigern som höll sitt rof. Det vackra barnet, sade hon, se, mylord, på det ljusa silkeslena håret, hvad det glänser i solen! ... Men goda Eva, är din son alltid så stillsam zom nu? Han har icke sin ålders glädje och liflighet. Han är alltid sorgsen, svarade Eva Meredith. ,Gudnås! bredvid mig har han inte kunnat lära skratta.n Vi skola försöka att roa honom, att muntra upp bonomp, sade lady Marie. Gå, äl