Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 2

mm —— begåfvo oss till lord Kysingtons kabinett. Fru Meredith, som med möda böll sig upprätt, inträdde först, tog några steg och nedföll på knä vid sin svärfaders fåtölj. Hon tog sitt barn i sina armar, och i det hon satte det på lord Kysingtons knä, utropade hon: Se der hans son! Sedan endast grät den arma qvinnan. Lord James Kysington betraktade länge barnet. Alltefter som han igenkände sin förlorade sons drag, blef hans blick vänlig och tärfull. Ett ögonblick uppstod till och med, då han glömde sin ålder, tiden3 lopp, de genomgångna olyckorna, och han drömde sig tillbaka i de lyckliga dagar, då han tryckte sin gon som barn emot sitt hjerta. William, William! suckade han. Min dotter ! tillade han, räckande handen åt Eva Meredith. Mina ögon fylldes af tårar. Eva hade nu slägt, beskyddare, förmögenhet. Jag var lycklig; det var kanske orsaken hvarföre jag rät. Barnet satt lugnt på farfadrens knä och tillkännagaf hvarken glädje eller fruktan. Vill du älska mig?, sade gubben till gossen. Barnet upplyftade hufvudet men svarade ej, Förstår du mig? Jag skall blifva din far. Jag skall blifva din far! upprepade barnet ta. Förlåt honomnx, sade modren; han har alltid varit ensam, han är ännu bra liten; ella dessa fremmande göra honom blyg; litet längre fram, mylord, skall ban förstå edra milda ord. Men jag betraktade barnet, jag beskådade ; det stillatigande, jag påminde mig min sorgliga aning. Gudnås! min fruktan förvandlades i visshet; den oerhörda förskräckelsen som Eva Meredith erfarit under sin grossess