Aftonbladet – 18 maj 1853, sida 3

kade han helt undergifvet på en stol, att jag skulle komma och sätta mig bredvid honom. Vi voro så, länge utan atttala, nästan i mörkret; klockans regelmessiga tick tack var det enda Jjud som afbröt tystnaden. Ingen sömn infann sig. Helt hastigt uppslog lord Kysington ögonen och vände sig till mig. Talav, sade han till mig, berätta nögonting, hvad ni vill. Han tillslöt åter ögonen och väntade. Mitt hjerta slog häftigt, ögonblicket var inne. Mylord, sade jag, jag är mycket rädd att jag ingenting vet som kan intressera ers nåd, Jag kan endast tala om mig och de händelser som tilldragit sig uti mitt lit, och ni ville hafva berättelser om några stora och märkvärdiga verldsmenniskor, för att kunna fästa er uppmärksamhet. Hvad kan en landtman omtala, som lefvat nöjd med litet, i skuggan och lugnet? ... Jag har mycket litet varit ifrån min by, mylord. Det är en vacker by i bergen, men vore man ej född der, så skulle man ej välja den att lefva uti. Icke långt ifrån min by låg ett landtställe, der jag såg rikt folk som hade kunnat resa, men de voro qvar, emedan skogarne voro gröna, marken beströdd med blommor och klara strömmar forsade emellan klipporna. Ack! de voro två uti detta hus... men snart var en stackars qvinna ensam der, till dezz hennes son föddes... Mylord, denna qvinna är en af edra landsmaninnor, hon är engelska, skön som man sällan finner någon hvarken i England eller Frankrike, god sågom endast englarne i himmelen kunna vara det... Hon bade just fyilt ina aderton år då jag !emnade henne, utan far, utan mor, och redan enka efter en man sem hon tillbad; hon är klen och ömtålig, ja nästan sjuk, och ändå måste hon lefva; hvem skulle eljest beskydda detta lilla barn? (Forts,)