Aftonbladet – 18 maj 1853, sida 3

stränga uttrycket i hans ansigte upphörde at skräma mig. Jag sade till mig sjelf: D. man uti skogen råkar på ett träd em ser u som det vore dödt, gör man en inskärning någ att se om ej den lefvande saften finnes någonstädes under den döda barken: på samme sätt vill jag anslå hjertat, och jag skall se or ej lifvet döljer sig der.s Jag väntade ett tillfälle. Att vänta med tålamod, det är att framkalla det man önskar. I stället att gå händelserna i förväg underkastar man sig dem. En natt lät lord Kysington kalla mig; han led mycket. Sedan jag gifvit honom den nödvändiga vården, stannade jag ensam qvar hos honom för att se verkningarna af mina föreskrifter. Rummet var dystert, ett enda ljus var tändt, och kom en att urskilja föremålen utan att upplysa dem. Lord Kysingtons ädia men bleka ansigte låg tillbakalutadt mot örngottskudden, hans ögon voro tillslutna. Det var så hans vana då han beredde sig att lida, det var som om han ville sluta sig helt och hället inom sig sjelf för att ej förlora något af sitt moraliska mod; ban beklagade sig aldrig, han låg utsträckt på sin säng, rak och orörlig som en konungs bild huggen på dess graf. Vanligtvis ville han att man skulle läsa för honom, i förboppning måhända att bokens innehåll skulle bemäktiga sig hans tankar, kanske äfven derför att det enformiga i rösten skulle kunna framkalla sömn. Den natten gaf han mig ett tecken med sin knotiga band att taga en bok och begynna att läsa; men jag sökte förgäfves. Böcker och idningar hade alla blifvit nedburna uti saJongen, alla dörrar voro lästa, och utan att inga och göra uppståndelse i huset, kunde ag ej förskaffa mig en bok. Lord Kysingon gjorde ett tecken af otålighet; sedan pe