Aftonbladet – 18 maj 1853, sida 2

RTR LIEPT LARSA ——————LÅ x ?Men lappri, vi tänkte föga på 0ss sjelfva, vi tänkte icke att vara lyckliga förr än det fanns för honom ungdom och lycka. Jag kunde ej, då jag hörde dessa vackra framtidsdrömmar, hindra mig att med bäfvan betrakta detta barn, af hvilket en annans tillvaro så helt och hållet berodde. En sväfvande oro förströdde mig ofta emot min vilja, men jag sade då till mig: Hon har tillräckligt gråtit; den Gud hon tillbeder är skyldig henne någon lycka. Vi voro der; då kom ett bref från min onkel, den enda slägtinge jag ägde. Min onkel, som tillhörde medicinska fakulteten i Montpellier, önskade att jag skulle komma till honom, att fullborda i denna lärda stad de stora hemligheterna i min vetenskap. Detta bref, skrifvet som en önskan, var en befallning, jag måste resa. En morgon, då jag med blödande hjerta tänkte på den fullkomliga ödslighet, i hvilken jag lemnade enkan och den faderlöse, begaf jag mig till det hvita huset, för att taga afsked af Eva Meredith. Då jag sade henne att jag för lång tid skulle lemna henne, vet jag ej om icke en liten sorgsenhet uttryckte sig uti hennes drag. Hennes vackra ansigte hade alltsedan William Merediths död ett uttryck af gå djupt svårmod, att det var omöjligt se annan skillnad än ett småleende, i fall det någongång hände, ty sorgen var alltid der. I Resal, utropade hon, soch edra omsorger voro så nyttiga för mitt barn! Den arma qvinnan glömde att sakna den gista vännen som aflägsnade sig, modren enådast saknade läkaren, som var nyttig för hennes son. Jag beklagade mig ej. Att var: ldem nyttig man är tillgifven, är en ljuf be: löning. . Adjön, sade hon, räckande mig handen Hvarthelst ni reser mä Gud välsigua er! Oct !om Han en dag vill att ni skall vara olyck