Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 3

hufvud; Emellertid såg jag Eva hvarje daj uti: samma ställning, och mina tankar förde sålunda till samma mål. Småningom kom ja derhön att-tänka, det hon hade enlycklig, e god dröm. Jag började sakna detjag ej kund tro, att det låg sanning i denna dröm. Själen himmelen, evigheten, allt det som kyrkoher den sagt mig fordomdags, genomgick min in billning. Under det jag om aftonen satt frem för den öppna dörren, sade jag till mig: De som den gamle kyrkoherden lärde mig, i mera tröstande än de kalla verkligheterna sor vetenskapen har kommit mig attinae lb Derp såg jag på Eva som alltid betraktade himme len, under det jag hörde på afständ det ring i byns kyrkoklocka, och den nedgående 80 lens strålar genombröto molnen för att belys korset på kyrkans spets, Jag återkom ot att sätta mig bredvid den arma enkan, genom skådande hennes smärta liksom hennes helig förboppningar. Huru ! tänkte jag; 2å mycken kärlek vän des nu till endast litet stoft, redan sammen blandadt med jorden; alla:dessa sucker gi utan något mål. William har gått bort i gin unga år, med alla sina lifliga känslor af till gifvenhet, med sitt bjerta, deruti allt ännu va i blomma, Hon har icke älskat bonom tönyr. än ett är, knappt ett år, och-allt är sjut tö henne. Det fivnes endast luft öfver våra bu vuden. Kärleken, denna känsla så liflig iscr Oss, är endast en flamma, satt i vår krovo mörka fängelse, hvarest den lyger, bränn och slutligen släckes dä den bräckliga mur ramlar som omger den; litet damm, sc il återstoden af all vår kärlek, alla i va hoppningar; våra sucker och våra pas-i.; af allt som andas, röres och upphfvar Ds, Det var en lårg tystnad i djupet ef mit jag: I sanning, jäg bade upphört att tönka jag var liksom drömmande om det jag ru