Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 3

emellan William och den son gom han icke skulle se. Det blef en stor förändring omkring oss. Eva:Mereditb; som: hade saw tyckt att lefva till dess-hennes batns lif blef skiljdt vid hennes, ville nu, jag sig det tydligt, lefva längre, emedan bon ganska väl kände att hennes kärlek behöfdes att beskydda denna lilia varelse. Hon tillbringade dagar, aftnar, ja; alltid satt hoh bredvid vaggan, och då jsg kom att se henne, ohl då räådgjorde ..hon med mig om de omsorger hon skulle gifva sin son; hon omtalade det onda han haft, och frågade hvåd sorå skulle göras att hindra: den lille-från dess små plågor. Hon fruktade för barnet eh golstråles värma, det ald:a minsta lufidrag. Böjd öfver honom skyddåde hön honom med sin kropp, värmde honom med sina kyssar. En dag, tyckte jag till och med, att hon smålog mot barnet; men aldrig ville hon, under det hon vaggade, sjunga på det han skullesomns; då tillkallade bon någon och gade: sjungg och söf: min gosse! Då hörde hon derpå, och lät sina törar sakta falla ner på lille William pahna. Stackars barn! han var vacker, lätt att! uppfostra; men det var som om hans mors smär:a redan innan hans födelse genomträngt honom. Detta barn var sorgset, han grät ej mycket, men han smålog aldrig, han var stilla, men stillheten vid den åldern kommer 088 att tänka på lidatden; Det tycktes mig som oc alla de tårar, som VOro gjutna öfver dess vagga, hade förstevat denna lilla själ. Jag hade redan velat se Williams små armar smekfullt löggas omkring modrens hals. jag hade önskat han försökt att återge de kyssar man slösade på honom. Men hvad tänker jag väl på? sade jag till mig; skall .man begära att? denna lilla varelse; som ännu icke är ett år, skall förstå att Han är här i verlden att älska och trösta denna qvinna. (Forts.)