Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 3

mera ej förnekade, och det som jag icke mera trodde. Slutligen en afton, då Eva hade hopknäppt sioa händer, för att bedja under den vackraste stjernklara himmel det:var möjligt att skåda, vet jag ej huru det kom sig, men mina händer sammanknäöpptes äfven och mina läppar. öppnade sig för att framstamma en bön. Då, af en lycklig händelse, såg Eva Meredith för första gängen hvad som tilidrog sig omkring hevnv, som om en hemlig instinkt hade gifvit benn tillkänna att min själ satte sig i harmoni med hennes: Tackle sade hon; i det: hon rickte mig henden; skom ibög honom och bes ibland så för honom !s 1Ö, min ful, utropade jag; kunna vi alla återfinna hvarandra uti en bättre verld, vårt bf må varit kortare eller längre. lyckligt elier pröfvadet ?a Willizms odödliga själ är der uppele sade hon till mig med en allvarlig röst, under det hennes blick, på ex sång sorgsen och strålande, återvände att stanna på himmelen. Sedan, under uppfyllandet af mitt stånds skyldigbeter, har jag sett många dö; men till je efterlemnade har jag alltid baft några tröstande ord om et bänre hf ön detta; och dessa Ord: jag tinkte dem. ;Ec månad eiter dessa tysta tilldragelser gat Eva Merediih lifvet åt en son. Då man första singen bar barnet til henne utropade den sma enkan: Wiiiiaml och tårar, välgörande ärar, alldeles för lönge nekade åt hennes smärta, runnpo i strömmar från hennes ögon. Barnet bar detta så ömt älskade namn Wilsm, och en liten vagga saites: bredvid: hen5 särg. Då återkom Evas blick till jorden, bvarifån den varit vänd. Hon betraktade sin som om hon gett på bimmeien; Hor i eg ofver honom för att återfinna fadrer.s bud. Gud hade tillåtit en fullkomlig likhet