Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 2

det för annat än en obetydlig stuga bredvid sitt slott, ville hyra ut det; men priset var något högt och ingen bland oss var nog rik för att flytta dit. Det förblef sålunda öde, under det att ur hvarje stugas fönster två tre glada barn-ansigten syntes emellan löfkojsqvistarne, som de undanböjde för att se ut på gatan vid hundarnes första glöfs. Min förvåning blef en morgon vid mitt uppvaknande stor, ty jag såg en stege upprest mot dess mur. Ea målare målade luckorna gröna, en piga tvättade fönsterna och en trädgårdsamästare gräfde i trädgården. Så mycket bättre! utropade jag; nett godt tak som det der som icke skyddar någon, är ett förloradt godt. ! Jag såg dag från dag detta hus ändra utseende; stora blomkrukor sattes att skyla murarneg. nakenhet. En parterre blef ordnåd framför trappan, från alleen bortogs allt ogräs, den sandades, och nettelduk hvit som snö såga för fönstren då golen belyste dem. Slutligen en dag körde genom byn en posivagn och stannade inom det lilla husets staket. Hvilka voro dessa resande? Ingen visste det, men alla i byn önskade veta det. En lång tid förgick, ingen utom hus visste hvad som -:tilldrog sig derinom; man såg endast törnrosbuskarna. blomma och gräsplanen grönska. Så många funderingar det var om denna hemlighet! Det var äfventyrare som gömde sig; det var en ung man med -gin älskarinna; ja man gissade på allt utom på räta förhållandet. Sanningen är så enkel att man icke alltid tänker på henne; inbildningen en gång i verksamhet söker till höger och venster, men tänker ej se rakt framför sig. Jag oroade mig föga. Det rör mig ej hvilka som bo der, tänkte jag, det är menniskor, och då skall lidandet också snart infinna sig, man skall eftersända mig Jag väntade täligt.