Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 2

sade hon på ett språk, som jag ej förstod, några så milda ord; att de måtte varit kärlekens. Efter ett kort besök tog jag afsked och lofvade att snart återkomma. Jag återkom, och efter tvenne månader var jag nästan en vän i detta unga hem. Herr och fru Meredith voro inga egoister i sin lycka; de hade äfven tid att tänka på andra. De förstodo att-den: fattige bydoktorn, som ej hade annat sällskap än böndernas, ansåg för en lycka de timmar han kunde höra och tala i intressantare ämnen. De fästade mig vid gig, berättade sin resa, och snart, med detta hastiga förtroende som karakteriserar ungdomen, omtalade. de sin historia. Det var den unga hustrun som gjorde det. Doktor,, sade hon till mig, långt borta, på andra sidan hafven, har jag en far, systrar, slägt och vänner, som jag länge älskat, ja ända till den dag då jag älskade William; men då tillslöt sig mitt bjerta för dem som tillbakastötte min vän. : Williams fader förbjöd honom att gifta sig med mig, emedan han var för förnäm att gifta sig med en amerikansk plantageegares dotter. Min far förbjöd mig att älska William, emedan han var för stolt att gifva sin dotter till en man, hvilkens slögt ej med kärlek ville mottaga henne. Man ville skilja öss åt, men vi älskade hvarandra. -Vi hadelänge bedt, gråtit, begärt förbarmande af dem vi voro skyldiga lydnad; de förblefvo obevekliga, och vi, vi älskade hvarandra! Doktor, har ni aldrig älskat? Jag skulle önskat det; ni kunde då vara öfverseende med oss. Vi gifte oss i hemlighet och vi flydde till Frankrike. Ack! hvad hafvet syntes mig skönt under de första dagarne af vår kärlek! Det var gästfritt mot de begge flyktingarne. Irrande på dess böljor, beskuggade af fartygets stora segel, lefde vi-lyckliga dagar, drömmande-om vära famil