DOKTOR BARNABE.) ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSYSKAN. En krets bildade sig omkring doktor Barnabe, som, med händerna knäppta öfver sin käppkrycka, lugnt började följande berättelse. I tysthet lofvade sig detta auditorium litet roligt häråt: aDet var, fast för mycket länge sedan, då jag var ung, ty jag har också varit ung — uagdomen är en förmögenhet som tillhör alla, den rike som den fattige, men som ej stannar uti någons hand. Jag hade tagit mina examina, var promoverad doktor, och, tack vare min konst, nu skulle menniskorna upphöra att dö; jag återreste till min by, för att använda mina stora kunskaper. Min by ligger ej långt härifrån. Ifrån mitt illa kammarfönster såg jag det hvita huset, men från motsatt sida vi i detta ögonblick se det. Min by, skulle säkerligen ej förefalla eder särdeles vacker; mig syntes den präktig; jag var född der och jag älskade den. Hvar och en ser saken, men tycker om den på sit! sätt och ställer sig så att man kan fortfarande älska den, Gud tillåter att man understun dom är litet blind, ty Han vet nog att alltid se klart i denna sorgliga verld ej har mycken glädje med sig. Jag lefde sålunda lycklig här; denna trakt syntes mig glad och liflig. En dast det hvita huset ådrog sig obehagligt mir uppmärksamhet, hvarje gång jag uppslog mina ögon; det stod alltid slutet, tyst och sorgset. som en öfvergifven sak. Aldrig hade jag set dess fönster öppnas och stängas, porten at: Ren och trädgårdsgrinden lemna inträde åt någons, Er herr onkel, som ej kunde anse SEASBIN:o 106. PE